The beginning.

Japp, nu är vi tillbaka. Ny blogg. Nytt liv. Detta är uppskattningsvis kanske den femte bloggen jag startar? Kan det vara sjätte? Vad ska jag säga, jag är i behov av ständiga nystarter... Förhoppningsvis blir den här den sista. Jag känner det på mig. För sjätte gången. 


Den senaste tiden har jag skrivit dagbok flera gånger om dagen på min dator vilket har räckt gott och väl, men nu har jag bestämt mig för att ägna lite färre timmar åt att läsa alla andras bloggar och lite mer tid åt att skriva en egen. Inte för att jag har något intressant att skriva om, men det har i och för sig inte 99 % av de människorna vars blogg jag läser heller. Så man kanske skulle kunna säga att jag är i gott sällskap?


De flesta människor som startar nya bloggar gör det för att man ska kunna följa dessa på exempel en resa, genom en graviditet eller en sjukdom eller som nyblivna föräldrar. Därför är min blogg ganska annorlunda. Den här bloggen kommer bara att handla om mitt vanliga liv. Ett helt vanligt svensson-liv med jobb, vänner och mina drömmar om att se världen. På mitt sätt. 


Jag är för övrigt väldigt nöjd med mitt liv. Visst, det fattas några bitar just nu, helt klart. Men jag är frisk, jag har ett jobb, jag har en utbildning och är omgiven av fantastiska människor. Vad mer kan man begära? 


För att skjuta igång bloggen tänkte jag att det första inlägget skulle handla om att uppskatta det man har! Det är någonting jag villigt kan erkänna att jag varit dålig på. Jag har alltid strävat efter mer, längtat efter att nå längre och hoppats att saker ska bli ännu bättre. Det är väl kanske egentligen ingenting ovanligt, och en egenskap som de flesta människorna har - vilket gör att man kommer någonstans och inte bara står och trampar i nuet. Men även om det är normalt att utvecklas och sträva framåt, så tycker jag att det är lika viktigt att se godbitarna i sitt liv och hålla fast vid dom. Det är dom där godbitarna som man ser som bestående genom bra och dåligt, i med- och motvind. Som till exempel min familj. Min familj är det bästa, och finaste jag har! Jag har ingen mamma, pappa och barn-familj. Jag har en familj som består av lite blodsband (min mamma och mina systrar), lite ärvt (människor jag blivit kvar med genom andras relationer, till exempel min Carola) och lite ingift (min underbara, härliga svärfamilj som jag älskar som min egen!). 


Det var dagens moralpredikan. Nu ska jag slänga ihop en korv stroganoff i köket till ljudet av mitt nya kärleksobjekt Rasmus Seebachs skiva. Michaela Seebach, det klingar inte så illa faktiskt! ;)