En av sanningarna om Mika...

Alla som känner mig väl vet att de senaste halvåret, ja egentligen det senaste året, varit oehört omvälvande för mig. Jag har gått från stora planer, till små planer och tillbaka till stora planer igen. Jag har gråtit, skrattat, kämpat, misslyckats, förlorat och vunnit. Jag har tappat bort en stor del av mig själv, för att istället finna små bitar här och var. Jag har varit på toppen och sett ner på botten fylld av rädsla, för att inte så kort därefter befinna mig på botten och överleva det med.

Och här står jag nu.

Jag har en lång väg kvar, men jag har till stor del "hittat hem igen". Jag har hittat tillbaka till prioriteringar och värderingar som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har bearbetat flera kriser, och insett att dom gjort mig till en starkare människa. Jag har gått till botten med vad som är viktigt för mig, vad jag behöver och vad som gör mig glad. Jag är inte hundraprocentigt lycklig dygnet runt, men det är heller inget jag strävar efter att vara. Skillnaden är att jag nu kan vara olycklig en stund, och finna en väg ut ur det utan att göra en allt för stor sak av det. Nu låter det nästan som att jag varit depressivt självmordsbenägen, och så är såklart (!) inte fallet. Men det är ganska svårt att beskriva hur man tagit kontroll över sitt liv och sina egna känslor utan att det blir stötande "själsligt" snack...


Hemligheten till att jag kommit dit jag är nu är en blandning av drömmar, fokus och att tillbringa mycket tid med sig själv. Först då kunde jag få klart för mig vad jag vill fokusera på, vad jag drömmer om och hur jag skulle kunna uppnå det. Tidigare har jag haft svårt för människor som drömmer, jag är mer för människor som genom handling tar sig dit och inte drömmer så mycket. Men nu kan jag någonstans se att de flesta stora förändringar börjar med en dröm, fortsätter med ett fokus och slutar med ett resultat. 

Dagens sanning är att man står sig själv närmast.