Att få en ålderskris.

Idag sa en patient till mig: "Du är för ung för att känna till Smokie va?".

Han syftar till bandet Smokie för er som inte ligger inne med något inre musikaliskt bibliotek.

Om jag känner till Smokie? Jag känner till Smokie så in i norden alltså! Om jag inte känner till Smokie så gör minsann ingen det. Den saken ska vi bara ha klart för oss! Denna damen är nämligen uppväxt med Smokie. Som för övrigt har en greatest hits-skiva som jag kan varenda spår på. Det är väl kanske egentligen inget unikt, för jag kan nog ungefär varenda spår på femtio av mina favoritskivor utantill utan att överdriva. Men en anatomibok fick man slå in, det är totalt orättvist! Men det var inte det jag skulle poängtera. Poängen var att jag kunde deras skiva när jag knappt kunde engelska. Fattar ni hur mycket jag känner till Smokie då?

Vad jag däremot känner till lite mindre är hur hans Walkman fungerade och hur det här med kassettband egentligen funkar. Det har jag glömt. Då var jag verkligen ung.

Fattar ni hur gammal man är när man upplevt freestyle, bärbar cd-spelare, mp3-spelare och nu lyssnar på all sin musik i iPhonen? Jäkligt gammal är man då. Tjugofyra jäkla år. Jag fick precis en ålderskris.