Jag rensar ut min garderob. Bokstavligt och mentalt. Tankarna bara flyger omkring i huvudet på mig, och jag konstaterar att jag har för mycket kläder och för lite plats. Jag behåller det jag verkligen vill ha, och skänker bort resten. Det finns kläder jag aldrig använt, bara köpt för att jag skulle ha kunnat använda dom en dag. Men den dagen kommer aldrig. Jag bryter inte min trend, jag klär mig som jag alltid gjort. Fast det är inte helt sant...
När jag var liten försökte mamma att klä mig i fina klänningar. Bortkastat! Tights och hängslebrallor var mer min melodi. När de fina flickorna lekte med dockor fick praktiskt klädda jag en fribiljett till pojkarnas mycket roligare lekar, vilket resulterade i att mamma gick runt med en konstant klump i magen över hur skadad jag skulle vara när hon hämtade mig nästa gång. Haha!
När jag gick i högstadiet var jag högst påklädd. Det hade flera anledningar. Främst att det fanns ett gäng brudar som ogillade min klädstil och tyckte att det var skäl nog att försöka spöa mig... Det hjälpte ju inte till att senaste tjejen dom ogillade hamnade på sjukhus i två veckor. Påklätt var det!
I gymnasiet körde jag efter stategin att antingen kör vi kortkort eller urringat. Aldrig båda, det är slampigt. Jag äger få klänningar från den tiden som man kan ha BH till. Gymnasiet var också den tiden när ett par jeans funkade till allt. ALLT. I åldern 16-18 var man fullkomligt odödlig, och hur cool som helst. I vad som helst.
Efter gymnasiet konstaterade jag att jag börjar att bli gammal, och det kommer att komma en tid då jag inte kan klä mig hur jag vill. Så jag släppte alla hämningar och körde all the way. Varför skulle man INTE kunna ha kortkort och urringat samtidigt? Vem har stiftat den lagen? Och vem i hela världen ska tala om för mig hur jag ska klä mig? Nej nej nej, revolution!
Efter det mötte jag J. En kille olik alla andra killar jag mött. En kille som la märke till mig, enbart för hur jag var klädd. En kille som skämde bort mig med uppskattning och komplimanger för hur jag klädde min kropp, och som vid en första anblick såg ut till att kunna utplåna vilket motstånd som helst för min heders skull. Anblicken visade sig stämma och i Malmös nattliv rörde jag mig obehindrat, och kunde alltid känna mig fullkomligt trygg i hans närvaro. Sen att den trenden inte höll i sig, och att han efter ett tag tröttnade på att försvara min heder hör ju inte till saken. Vem hade inte gjort det? Med en ring på rätt finger slutade jag att köra all the way, och anpassade min klädsel lite efter tillfället men på mitt sätt.
Och idag då? Idag är det lite tights, påklätt när tillfället kräver det, fortfarande en del coola inslag, all the way i rätt dos och Michaela rätt igenom. Jag klär mig inte efter trender, eller efter rätt och riktigt. Jag klär mig som jag vill. Som jag alltid gjort. Och alltid kommer att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar