I don't know much about love.

But I do know this.

Tre saker.

• Sluta inte att göra er fina för varandra.

• Ta inte varandra för givet.

• Visa ömsesidig respekt för varandras styrkor och svagheter.

Tonight I'll be your naughty girl.

When the world gives away and your world collapses, maybe you just need to have faith. And trust that you can survive this. Maybe you just need to hold on tight. And no matter what, don't let go. 

Till dig som stod bredvid mig i korsningen idag.

Jag antar att jag är skyldig dig en ursäkt. 

Jag kan ju inte säkert säga vad du tänkte. Det kan jag såklart inte. Men jag kan gissa. Och det är väl helt berättigat.

Men när Magnus Uggla - Kung i baren kommer på radion så är det faktiskt obligatoriskt att skruva upp volymen till max och sedan överrösta. 

 

BAM!

Outftens bästa drag. Alltid. 

 

"So we change, we adapt. We create new versions of ourselves. We just need to be sure that this one is an improvement over the last".

Dagens födelsedagsoutfit. En sommarklänning! Kors i taket. 

Regnar säkert när jag går hem...

 

Balkonghäng!

Inget sånt "fan vad vita ben du har" nu för vi tillåter inte mobbing här. Vissa har faktiskt ett jobb. Och ett otacksamt pigment!

Bad drivers - we all know one.

Idag har jag kört bil. Det brukar väldigt sällan gå smärtfritt. Inte för att jag är en dålig förare, absolut inte. Men för att alla jävla andra skåp är det! Det måste liksom arbeta någon snubbe på vägverket som sover sig igenom alla uppkörningar och bara godkänner.

Så måste det vara. 

För när jag sitter i min bil och vrålar "använd blinkersjävelen för HELVETE", så har det gått långt. Jag har nämligen som princip att använda den funktionen så lite som möjligt. Enbart i de fall den är nödvändig så att säga. Kör jag liksom ensam på en väg och ska svänga höger så är jag inte så skitignödig så att jag blinkar. Det är ju rent av slöseri på blinkers.

När jag skulle backa ut ur en parkeringsficka idag fick hon som stod bredvid mig motorstopp tre gånger när hon backade ut. Det fick jag ju naturligtvis vänta ut eftersom det känns lite Hitler-aktigt att påbörja en utbackning samtidigt som henne. Jag säger inte att min tid är värd mer än alla andras, det är inte det jag säger, men jag har faktiskt saker att göra idag. Så, do you mind? Ska jag backa ut bilfan åt dig?

Jag körde rakt in i en hastighetskontroll idag också. Och klarade mig. Hallelujah! Och med det menar jag inte att jag kör olagligt. Bevisligen inte. Men jag tror på trafik som flyter. Även om den flyter i femtiotre på en femtioväg. Idag tror jag dock mest på ögontjäneri. 

Det var allt.    

Happy B-day!

Idag fyller min vackra, älskade, fantastiska mamma år!

Stort grattis säger alla vi som älskar dig.

Tack för att du alltid finns där för oss!

Den osminkade sanningen.

All of these lines across my face
Tell you the story of who I am
So many stories of where I've been
And how I got to where I am

Du kan dra åt helvete, onsdagsfan.

Okej, så jag vet att ni knappt kan bärga er för att höra om min otroligt spännande dag. Lugn bara, jag ska berätta. Jag ska berätta för er om min jävla onsdag.

Så, min dag.

Min dag började egentligen med en dålig natts sömn. Lite för att det var varmt som i sahara i mitt sovrum, men framförallt eftersom en ärthjärna bestämde sig för att åka skateboard på min gata i två timmar mitt i natten! Och jag är ingen bitter jävel. Åk brädjävel om du vill, men måste du verkligen göra ett hopp var tionde sekund? Det hörs varje gång när du landar. Och om du inte sätter den på femhundrande försöket, så kommer du inte göra det omgång femhundraett heller. Helt ärligt, ibland får man helt enkelt ge upp. Och enda anledningen till att du fortfarande har en bräda att stå på är för att jag är så jävla lat så jag skrek inombords istället.

Iallafall så snoozade jag så länge att det började brinna i knutarna, och jag fick slänga mig upp på cykeln för att hinna till jobb i tid. På väg till jobb fastnade jag med min jacka i cykeln och snurrade den trehundra gånger runt hjulet. Det tog tid att komma loss, för att säga så.

Och på jobb, alltså. På jobb. Jag vet inte var jag ska börja. Jag började iallafall dagen med att trampa fel. Sedan hatade jag livet. Var dödstrött. Sedan gick det fan bara utför. Vid lunch pratades det "din mus och min mus" med en kollega. Ja ni fattar. Och strax innan fem gjorde jag en magisk grej på jobb som jag bara gjort en gång förut men inte alls i samma omfattning. Jag släppte trycket i en kammare i blodslangarna, utan att ha en kork på slangen. Resultatet?

Blod överallt.

På väggarna. Hela maskinen. Halva patientens säng. Golvet. Papperskorgen. Och på mig? Jag såg ut som en prickig korv. När jag hade ägnat en halvtimme åt att göra mig ren så hade jag fortfarande blod i örat och på näsvingen. Ni fattar va? Det var legendariskt.

En kvart senare slängde jag mig upp på min stålhingst och cyklade mot bion med syrran. I ena handen hade jag en shake i högsta hugg, med ett vitt innehåll. Jag var klädd i svart. Jag cyklade på en pinne.

Vit shake överallt.  

I hela cykelkorgen. På mina svarta kläder. Mobilen. I väskan. Upp med våtservetter och torka hela kroppen. Fick mest på ena bröstet. När jag torkat klart såg det ut som jag läckte bröstmjölk istället.

Mycket bättre...

När jag äntligen slog mig ner i biostolen med läsken och popcornen i högsta hugg tog det ett helt intro innan jag välte ut läsken i sätet. Upp och hoppa. Lägga ut tretusen servetter under mig. Kändes sådär mysigt vått under ena skinkan. 

Great. 

Har nu klätt av mig naken och undviker att förtära något mer innan jag går och lägger mig. Just in case liksom. 

Har jag tur så kanske jag tandborstar mig själv i ögat också, innan jag går och lägger mig menar jag.     

Ibland vaknar jag upp på nätterna i tron att det bara var en förfärlig mardröm.

Livet går vidare säger dom. Men jag glömmer aldrig dig. Min svarta panter.

     

Saker jag gjorde idag.

Började dagen med en powerwalk.

 Ni kan kalla min Eminem.

Kom på ett sätt att dölja gapet bakom diskmaskinen.

Före

 Efter

 Åkte kommunalt till simhallen och simmade säkert tvåhundra längder.

I duschen på väg in i simhallen duschade det en liten pojke i femårsåldern bredvid mig. När mamman börjar röra sig mot utgången känner jag helt plötsligt en liten hand som knackar mig på höften. Mamman drar efter andan. Jag skrattar till.

 

Han: Vet du vad jag har gjort idag? 

Jag: Nej, vad har du gjort idag?

Mamman ser otålig ut och försöker att dra med honom.

Han: Jag har simmat!

Jag: Vad roligt!

Han: Nej, det var det inte.

Jag: Nähä, varför inte det då?

Han: Därför att mamma var sur. Mamman ser ut som att hon vill sjunka genom jorden.

Jag: Mållös.

Han: Det var nog för att hon var tvungen att ha badräckt på sig. Hon gillar inte det. Hon blir tjock då. Eller hur mamma?

Mamman drar iväg pojken. 

Måtte jag också en dag få sådana härliga, ärliga barn som skämmer ut en i tid och otid!      

Jag har glömt hur det var att inte älska dig.

Yes or no. 

In or out. 

Up or down.

Live or die. 

Hero or coward. 

Fight or give in.

  
När du klev in i mitt liv satt jag på lilla torg och delade en flaska vin med en efterlängtad vän. Det tog ett tag för mig att upptäcka dig, jag var så inne i något helt annat. Men sedan vände jag mig mot dig, och förlorade mig i ett långt samtal om allt och ingenting. Mest om att du inte dög åt mig. Du var berusad på dryck, och jag på livet. Det var augusti och jag hade aldrig mått så bra i hela mitt liv.

Sensommaren var het, men vår sommarflört hade aldrig kunnat komma olämpligare. Tvåtusenelva handlade allt om att hitta sig själv. Mig själv. Jag levde en dag i taget och ingen dag var den andra lik. Ena dagen kunde jag knappt andas utan sällskap, för att nästa dag ha ett ensamhetsbehov stort som universum. Jag kunde vara het som lava, för att dagen efter vara kall som is. Jag kunde aldrig bestämma mig. Min ombytlighet måste ha bjudit dig på en berg-och-dalbana-upplevelse genom hela mitt känsloregister.

Jag var allt eller inget. Du var lite i taget. Jag var etthundranittio rakt igenom livet. Du var trettio och kör sakta. Jag var analyserande. Du var djup som en vattenpöl. Jag var ett vrak. Du var stabil som ett berg. Jag hade precis lärt känna mig själv. Du hade ett försprång med din relation till dig själv. Du var "don't believe a word". Jag var bara ord. Du kunde lira gitarr. Jag kunde knappt knyta skorna. Du kunde blanda drinkar. Jag kunde på sin höjd få till en anständig vodka red bull. Jag var Melissa Horn. Du var Guns N' Roses. Vi var totalt i ofas med varandra. Motpoler. Och ändå drabbade vi samman gång på gång.

Jag är inte förförd med smicker och tomma ord. Jag är förlorad i engagemang och infriade löften. Att vara med dig är den självklaraste saken i världen. Jag minns inte längre nätterna jag sov utan dig. Jag har glömt hur det är att somna utan dina armar runt om min kropp.  

Jag har glömt hur det var att inte älska dig.          

Myskväll med stumpan.

Ikväll har jag och min fantastiska flickvän grillat och myst.

 Lilltjejen ville inte vara med

 

Happy alone?

There’s a reason I said I’d be happy alone. 

It wasn’t ‘cause I thought I’d be happy alone. 

It was because I thought if I loved someone and then it fell apart, I might not make it. 

Because what if you learn that you need love and then you don’t have it? What if you like it and lean on it? What if you shape your life around it and then it falls apart? 

Dagens skörd.

Består i huvudsak av presenter samt handdukar och sängkläder för typ en miljon.

Jag köpte ett par byxor också, men jag skickade tillbaka dom jag hade beställt så tycker att det går på ett ut. Från och med nu ska jag dock inte shoppa mer kläder. Ska vi se hur länge jag kan hålla det? 

Hur man startar en söndag.

Söndag. Vaknade tio i nio (min enda lediga helgdag) av mig själv. Jackpot. Regnet det bara öser ner. Så nu sticker jag och rastar plånboken lite. 

Wish me luck!

Garderobsrensning.

Eftersom jag gör om mitt sovrum så faller det sig så naturligt att jag samtidigt rensar ut garderoben på kläder. Det är som en fest med separationsångest som tema. Inte så party. Jag är nästan klar nu, och hittills har jag kunnat skiljas från ett par trosor och två helt söndertvättade t-shirtar.


Det skapade inte jättemycket nytt utrymme.


Dagens lärdom blir således:
1. Jag behöver inte skilja mig från kläder. Jag behöver fler garderober.
2. Jag kommer att komma i dom jeansen en dag! Om jag syr i nått töjbart tyg i midjan, över låren, rumpan, knäna, vaderna och vristerna.
3. Hade jag velat ha färre skor, så hade jag köpt färre skor.
4. Om jag ska flytta till hus så behöver jag ingen walk in closet. Jag behöver ett walk in mansion. 


Klart slut.   

Keep them coming.

Oups, glömde nästan!


Jag har skaffat ett helårskort på sportlife. 


Vem skrattar nu då?

Hämnden är ljuv.

Föresten, min kille åkte till mitt favoritland, Italien, idag. Utan mig. I en vecka. 


Men jag är inte bitter.


Nä. Jag tänker njuta av det milda vädret vi har här hemma. Och hoppas att det är skitdåligt väder i Toscana. Det gick ett rykte om att dom skulle ha en kock där ikväll som skulle laga en fyrarättersmiddag till dom med. Men jag har ändå ätit pizza och det var fanimej en kulinarisk upplevelse jag sällan skådat. Det flyter numera fett och mozarellaost i mina ådror. Det stod något om att den skulle vara stenugnsbakad men jag tyckte mest att den såg microvågsbakad ut om jag får säga mitt.


Nä men skämt och sidor så hoppas jag att han får en härlig semester. Det förtjänar han. För att inte tala om att han behöver det. 


Speciellt när han får kontoutdraget från min shopping spree imorgon.


Hämnden är ljuv. 

Midsommar 2012

Jag fortsätter att blogga lite till... Jag har ju inte berättat om min midsommar! Igår, på midsommarafton alltså, när alla andra var lediga så arbetade jag 07-18 (tyck synd om mig för fan!) och för att grädda på det hela lite till så körde jag ett 07-14 pass idag med. Tycker ni synd om mig än eller!? 


Ni förstår kanske att där inte blev jättemycket tid till vare sig förberedelser eller firande, men nu råkar det ju vara så att man har en sån jävla bra pojkvän så det löste sig helt fantastiskt ändå. Andreas och, min fantastiska vän och kollega, Annikas pojkvän slog sina påsar samman och ordnade exakt allt under tiden vi arbetade.


Sa jag att Thomas är utbildad kock och Andreas bartender? Ja ni fattar ju, det var som att kliva in på vilken toppenrestaurang som helst.


Well, say no more. Jag bjuder på lite bilder!

  Vet inte hur många moraltanter som läser min blogg men ni kan lugna ner raserinerven nu, för drinkarna innehöll sparsamt med alkohol och fler en två fick jag inte. Skulle aldrig arbeta bakis, varken i mitt yrke eller något annat yrke!

The food:

Och sist men inte minst, en bild på de fantastiska festfixarna. Tack för en fantastisk kväll, det gör vi om cirka sju dagar i veckan tycker jag!

Where the magic happens.

Ni vet bloggtorkan? Jag kan förklara. Jag har denna vecka jobbat rätt så långa dagar (jävligt långa om jag får säga det själv!) och tillbringat all (all, var sekund av minut av timme av dygn) ledig tid i mitt sovrum som, så att säga, behövde ett ansiktslyft.


Jag har rivit fyra lager tapet i ungefär tusen timmar, och sedan tapetserat i ungefär femhundra timmar till. Och efter det har jag inrett i cirka tre timmar. Det som är kul går lätt och allt annat är bara död, död och åter död. Men nu är det i alla fall klart. 

Belöning:

Före:

Halvvägs:

Och efter, välkommen till mitt och Nellisens flickrum!

Stort tack till Mats och Andreas för all hjälp! Utan er hade jag legat och gråtit på golvet nu. 

Obemannad blogg.

Om ni undrar varför bloggen denna veckan har varit helt obemannad, så är det för att jag fick för mig att dra igång ett nytt projekt! Men ikväll är det klart så då ska ni få se!

Och så har jag en del att berätta för er. En hel del faktiskt. Ska vi säga att vi ses här ikväll? Okej. Då gör vi det.

Passion. Love. Sparks.

P a s s i o n.

Hey baby, 

I could use just a little help... You can't start a fire, you can't start a fire without a spark.

     

Minitapas!

I'm going out!

Get off my back

'Cause I don't fall for that

And I won't fall for you

Real ladies don't go for Gigolos.

Puss puss

Jag hoppas att hans död inte varit förgäves.

Jag vet att ingen bett om min åsikt, men jag känner ett stort behov att dela med mig ändå. Det är liksom en sak som har gnagt mig hela den här veckan.


Det är den där vansinnesfärden i Malmö där en person dör.


Tre saker känner jag att jag måste få sagt innan jag lägger det här bakom mig. Tre.


Ett. Jag läser i tidningen att den åtalade erkänner allt utom mordförsöket på poliserna. Han gör det för att han "vill ta sitt ansvar". Intressant tycker jag, särskilt eftersom han inte verkade så sugen på att ta sitt ansvar i tisdags, när han drog från platsen. "Han ville bara köra därifrån, han ville inte att det skulle gå så här". Fine, jag köper det. Jag vet inte hur jag hade reagerat om jag hade kört på en människa i hundra kilometer i timmen. Jag hade kanske också fått panik och dragit. Eller så hade jag ställt mig på bromsen, hoppat ut ur bilen och gjort allt som står i min makt för att rädda denna människans liv.


Två. Sen när blev det ett tjänstefel när poliserna började jaga skurkar? Fan, ge er. Hade dom inte tagit honom så hade det varit fel, och tar dom honom så är det fel. Hur fan ska dom få tag i honom om dom inte jagar honom? Visst, jag håller med om att en biljakt genom halva stan kanske inte är helt optimalt. Men nu var det ju den vägen som den åtalade bestämde sig för att köra. Och då är det väl för fan hans fel att människor utsätts för fara!   


Tre. En person gör ett vansinnesdåd. Personen är inte tidigare ostraffad, tvärt om. Glöm drogpåverkan, glöm kriminell bakgrund, glöm familjeförhållanden. 61-åringen som miste sitt liv hade troligtvis en familj. Som inte fick hem sin make/far/bror/morfar/farfar den dagen. Kära svenska rättsväsende, när ni denna gång dömer honom... make it count.


Slutligen hoppas jag att detta blir en väckarklocka för denna unga man som nu står åtalad. Jag hoppas att han reser sig upp från den avgrund han nu står på och gör något stort av sig själv. Jag hoppas att han väljer ett annat liv, utbildar sig och ger något tillbaka till samhället och sina medmänniskor. 


Jag hoppas att detta fruktansvärda dödsfall inte har varit förgäves.    

Dagens "du borde söka hjälp". "Rätt så omgående".

Ingen som läser min blogg kan väl undgå att min familj för två veckor sedan blivit lite mindre än vad den var förr. För att göra övergången extra smidig för oss alla, men framförallt Nellisen som blivit själv en hel del, kör jag helhjärtat "du får allt du vill"-konceptet. 


Jag har exempelvis inte mattor på golven längre. Jag har tretusen plastmöss. Det är mat i överflöd. Det är "varsågod att häng i min favoritkavaj tjugotretusen gånger om dagen". För att inte tala om "så klart att du ska få ligga i din fulla längd på badrumsmattan när jag kliver ut ur duschen, jag kan stå här på hörnet".  


Det är en sådan metod som gör att man får djur som är små rövhål för att vara helt ärlig. Men det är helt omöjligt att göra annat. Hon är ju så jävla söt. 


Hon trivs inte så bra själv dock, tror jag. Hon går ofta runt och skriker, och letar efter det som fattas. Och när man går hemifrån så sitter hon och tittar på en med en helt hjärtekrossad uppenbarelse och då knäcker hon mig totalt. 


Därför tänkte jag att jag skulle lindra sorgen tillfälligt idag och bestämde mig för att inte bara tala om för henne hur älskad hon är innan jag gått, utan även när jag stängt och låst. I brevlådan yttrade jag sedan något i stil med:


"Hejdå Nellisen. Mamma älskar dig jättemycket och du är världens finaste katt. Kommer snart hem igen och i kväll ska du och jag ha mystajm i sängen och sa jag att jag älskar dig mest och...".


Grannen öppnar dörren och kommer ut i trapphuset.


Denna skam. Låt mig dö. Jag är inte en psyksjuk människa, jag lovar er. Jag är en trevlig granne. Ge mig en chans till.


Från och med nu säger vi hejdå innan vi stänger dörren här.

Helgen.

Helgen ja...

Och i brist på annat att göra klickade jag just hem: