Går ut.

Tydligen måste jag lämna min lägenhet och pyjamas efter nästan två veckor i sängen, eftersom min omgivning uttrycker att det inte är något friskt beteende. Skandal! Jag som verkligen fått rutin på lodislivet nu! 

Men jag gör det ikväll, för er skull. Och jag ser ut så här när jag gör det:

 

Sjuka är vi allihopa.

Vi skulle behöva en egen sjuksköterska här hemma för att hålla ordning på alla mediciner. Torres tar två olika mediciner tre gånger om dagen och jag tar en medicin fyra gånger om dagen. När man äntligen är klar, så börjar man om igen.

Dagens framgång är att jag känner att jag piggar på mig nu, det går framåt. Dagens besvikelse var att Torres inte gör det. 

Nellisen mår dock prima, om det kan glädja någon.

Jag har fördrivit dagen med att kolla ut en ny Thomas Sabo-ring eftersom jag klantigt nog slarvat bort min och ångesten som följer av det kan endast lindras med en ny. Och så har jag gjort en fläta på mig själv. Trodde att jag upptäckte ett grått hår men det var falskt alarm. Och tur är det, för just nu känns det som att en sådan upptäckt skulle kunna sänka mig helt.

I will lay all your shit out.

Jag skulle verkligen vilja blogga just nu. Verkligen. Men eftersom min mamma har sagt åt mig att inte säga något alls om man inte har något snällt att säga så ska jag låta bli.

För mitt mått för dig är, efter fyra år, rågat!

 

Tänk att min vackra, vackra syster tar studenten i år!

Hur gammal gör det mig till egentligen? Vill inte tänka på det! Men kolla in denna damen, hur kan man vara annat än stolt?

Here we go again.

Man tycker ju att jag borde ha vant mig nu. Vid att må såhär alltså. Ett steg fram och två tillbaka, så är det hela tiden. Det tar tid att bli frisk, sa doktorn, men jag tänkte att jag nog ändå kunde slå honom på fingrarna här.


Jag kunde vara bättre än genomsnittet. 


Men så nu går det mot natt igen, och nätterna är alltid värst. Man har ingen att söka stöd hos då, så det är bara me, myself and I. Det räcker att jag känner en liten föraning om att jag mår illa igen, och sedan tar det ungefär tre hundradelar av en sekund innan jag har etthundraprocent ångest och förväntar mig det absolut värsta. Och bara det i sig ger upphov till ännu mer illamående. Jag försöker att slappna av och tänka positiva tankar, att det inte kan bli värre än vad det varit. Men det är ingen tröst i sig. 


Nä, det här är verkligen inte kul. Faktiskt inte alls. 

Okej, så jag är en bitch då. Framförallt en sjuk sådan.

Ni som läser detta blogginlägg kommer eventuellt att tycka att jag är en gnällig bitterfitta. Men hey, skönt att alla börjar lära känna mig nu då.


Jag är för tillfälligt sjukskriven. Hur jag känner inför det? Ja well, hade jag varit sjukskriven för något lite angenämare problem och tv-licensen kanske genererat lite mer kvalitativ underhållning så hade jag kanske förstått de som fusksjukskriver sig lite bättre.


Det gör jag inte. 


Jag är sjukskriven för matförgiftning från utlandet (man kan tilldömas dödsstraff genom hängning, elektriska stolen och matförgiftning) och mina dagar har gått ut på att kräkas, skita (nä, här undanhåller vi ingenting) och dricka vatten med en exotisk kryddning av salt och socker. Tvätten har växt sig så hög att det endast är en marginell skillnad på var min tvätthög slutar och var grannarnas ovanför börjar. Jag har övergått till att dricka ur plastglas eftersom allt annat utöver glas som är djupt nog att dricka ur också är förbrukat. För övrigt har min soffa inte känt av så här mycket närkontakt sedan den tid då jag hade en sambo som tillbringade merparten av alla sina dagar i ett horisontellt läge. 


Ringde försäkringskassan idag. Första gången man gjorde det. Gud vad jag uppskattar deras kösystem. "Du har nu plats 211 i kön". Det måste vara dom och skatteverket, i samband med deklaration alltså. Fick reda på att jag förutom att vara sjukskriven, dessutom är avstängd från jobb enligt smittskyddslagen. Ja, varför inte? 


Sist men inte minst, så kan ni spara mig dom där smsen "vad ska du göra idag då?". Ja, vad tror ni? Nästa gång tänker jag svara väldigt utförligt. Inte bara för att jag är jävligt omogen, men även för att poängtera att jag inte ligger här i soffan och glor mig matt på all skit runt omkring mig för att det är skönt att slappa, utan eftersom jag inte har något val. Jag är inte lat av naturen. Men denna gången har naturen gjort mig lat.  
    

En inblick i mitt glamourösa tillstånd (känsliga läsare varnas).

För att motivera mitt nästan veckolånga uppehåll från bloggen inser jag att jag är skyldig mina bloggläsare något av en förklaring. Det har framförallt att göra med att jag varit kidnappad. Frihetsberövad. Inlåst mot min egna vilja.

Av badrummet.

I snart tre dygn har jag utvecklat en mycket nära relation med toalettstolen, badrumsgolvet och insidan av mina inälvor. 

Jag har funderat på att spara er vissa detaljer, men ändå bestämt mig för att utsätta er för mitt pågående lidande.


Jag har legat en hel natt på fyra ansiktshanddukar på badrumsgolvet.

Jag har druckit totalt fyra liter vätskeersättning, två liter avslagen cocacola, en halv liter nyponsoppa, snart två liter blåbärssoppa och ungefär en liter te. Och kissat ca en dl per dygn.


Jag har sovit ungefär tre timmar per natt. Och ca åtta timmar dagtid.

Jag har renbäddat en halv säng klockan tre på natten efter en kaskadspya som ändå måste gå till historierna.

Jag har avverkat tre morgonrockar och fem pyjamasar. Ja wow, jag är tjugofem år och äger fem pyjamaser. Kom över det.   
 
Jag har hotat sjukvårdsupplysningen med att ta livet av mig. Och vägrat söka akutvård. För att slutligen förlora det sista av min värdighet när jag blivit ombedd att lämna ett prov på mina kroppsvätskor.

Jag har brutit ihop över att min vetekudde började brinna i micron, och desperat under natten som gick tillverkat min egen av ett örngott och två liter mjöl. Inte utan min vetekudde. 

Jag har storbölat över att en nysning känns som att bli knäad i magen. 

Jag har slutat reflektera över om jag verkligen har kräk i håret, och bara vant mig vid det är ett skick jag nu befinner mig i.

Jag har trakasserat grannarna med att ha TV-volymen på dövhögt för att kunna höra vad som sades in till badrummet och på så sätt få ljud till den bild som reflekteras i hallspegeln. Snål-TV. 
 Föresten så är det lördag, och när ni andra unnat er en god middag och drinkar så har jag fått i mig en näringsdryck och tre bananer. Men det är okej. Jag unnar er det. Tänk inte på mig för all del. Nu ska jag gå och äta en äpplepuré. Hemligheten är att jag får äta nästan allt som ser likadant ut när det går in som när det kommer ut. Lyxigt.

Och än är det inte över. To be continued...  




 

And if you do me right, I'm gonna do right by you.



Motivet har aldrig matchat ramen.

"I'd trade my soul for a wish, pennies and dimes for a kiss. I wasn't looking for this but now you're in my way..."

Ibland tycker jag att det är tur att jag är tjugofem år fyllda. Att det inte var så hemskt länge sedan jag fick en käftsmäll av verkligheten. Att jag nyligen haft ett helt år att lära känna mig själv som vuxen. Att jag under mina tjugofem år genomgått förluster och vinster som format mig som människa.

För om jag inte hade gjort det, så hade jag nog kunnat tappa greppet nu och glömt bort vad jag strävar efter. Och då hade det än en gång blivit lite mindre Michaela kvar av mig.

Men det blir det inte nu. Nu är det en hel människa som ser tillbaka på mig i spegeln. Det är ingen fullständig människa, men det är heller inte min ambition. Jag är den jag är. Antingen så duger jag som jag är, eller så gör jag det inte.

Svårare än så är det bara inte.

Some fun in all the sadness.

Happy birthday, love you whoever you would have been.

From the heavens to the womb, to the heavens again.
From the ending to the ending, never got to begin.
Maybe one day we can meet face to face, in a place without time and space.

Happy birthday, love you whoever you would have been...

Good girls go to heaven, bad girls go to Budapest.

Eller hur, det t-shirten kunde man haft. Om det inte varit så jäkla få storlekar kvar! 


Sista natten i Budapest nu! Ni vet hur det är... Separationsångest och skoskav. De sista tjugofyra timmarna har jag upplevt följande:

Fika på Café Central. Uppfört 1887 och otroligt vackert!

Jag ville sitta här, och återskapa känslan av riddaren runt det runda bordet, men då tyckte mitt resesällskap att jag var "löjlig".

Här var jag på SPA idag:

Det var tamejfan en jävla upplevelse måste jag säga. Aldrig någonsin har jag förväntat mig så mycket avslappning och fått mina förhoppningar så grusade på en och samma gång. Det började storartat med att jag bokade in mig själv på ett kurbad med örter. Jag blev tilldelad ett rum med dämpad, mysig belysning och dörren stängdes efter mig. Klädde av mig varenda tråd på kroppen och sänkte ner mig i karet och bara njöt. 

I typ fem minuter.

Sedan stormade det in en äldre man (som arbetade där) och pekade på klockan och utbrast massage (som jag förvisso också bokat in mig på, tjugofem minuter senare). Så mycket för avkoppling och integritet.

Massagen då, ja det var väl också en upplevelse i sig. Blev visad in i ett marmorrum av en sextioårig kvinna med en stor burk olja och ett litet lakan. "Take it off" utbrast hon, och jag klädde av mig ner till trosor medan hon beredde ut detta lakan. "All of it!!" säger hon då, och pekar på mina trosor. Jahaja, men okej, man får väl ta seden dit man kommer, jag är ändå inte den som är den osv. Helt naken fick jag sedan ligga på en liten brist medan hon knådade min rumpa i tjugonio av trettio minuter. Man kan nästan säga att hon var besatt utan att överdriva. Vid ett tillfälle utförde hon något slags pizza-move som lät som att hon smiskade mig, och då tänkte jag att det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig, den här spa-dagen. Hal som en ål fick jag sedan klä på mig med öppen dörr. Har ni någonsin försökt att  komma ner i ett par jeans, helt infettad? Det tar tid. Dom är verkligen inte mycket för det här med att värna om kundernas privatliv.

Det var överlag en mycket märklig upplevelse.

Utöver det har jag även besökt Budapest allra vackraste broar:

Samt ätit middag vid floden:

Överlag har Budapest överträffat mina förväntningar. Det är en mycket, mycket vacker stad med ett mycket trevligt folk! Alla som får chansen borde åka förbi, ni kommer inte att bli besvikna.

Budapest - dag två, so far (i bilder).

Om jag hade fått en krona för varje steg jag tagit idag så hade jag varit miljonär. Bara så vi har det klart för oss. Exakt fyra stationer, två åt varje håll, har jag åkt med metron. Allt annat har vi gått. Och gått. Och gått. 


Dagen började med att vi vaknade, och så här ser jag alltid ut när jag vaknar (ehm). 

Efter frukost gick vi runt i hela Budapest (jo, hela).

Efter det tog vi (jag) beslutet att vi skulle ta oss till deras stora köpcentrum och det var nästan det bästa jag varit med om. Nästan. Deras Mango-butik är fantastisk. 

Efter två timmar (varav den mesta tiden gick åt till att köa till ett bra provrum och sedan till kassan) fick jag med mig följande hem:

I kassan betalade jag 32 000 och det känns ju helt överkomligt, tycker ni inte? :) Handlade ingenting mer vilket jag tycker att alla borde berömma mig för!

Nu ska jag göra mig i ordning här innan någon får ett ångestutbrott. Ikväll ska vi äta middag vid floden!

Michaela.

På tal om allt och ingenting så är det idag tjugofem år sedan jag döptes. Tjugofem år sedan jag fick ett namn som alla stavar fel till, folk envisas med att uttala fel (ch blir k, tack för det) och jag försökte övertala mamma till att ändra när jag var sju eller åtta. 


Men nu är jag rätt nöjd. Eller nej, jag är faktiskt jävligt nöjd. Med både namnet och stavning. Stavningen gör rätt mycket tycker jag, det ger namnet lite mer tyngd. Skalar av svensson-känslan.


Michaela.


Namnet har hebreiskt ursprung och betyder "vem är gud" och det passar ju mig rätt bra. Jag undrar ju också vem som är gud. 


Det var dagens intressepil. Tack för visat intresse, och välkommen åter!  

Budapest - dag ett (i bilder).

Jag är en sån som tycker om att resa, men behöver några dagar för att komma i form och verkligen njuta av att vara hemifrån. Jag längtar alltid hem de första dagarna, därför är det egentligen ganska konstigt att jag tycker om weekendresor så mycket som jag gör. Budapest känns lite som ett undantag, som en omtumlande tonårsförälskelse. Vart jag än vänder mig ser jag saker som får mig att falla lite mer. 


Här är ett axplock av min första dag i denna vackra stad.

"Herreguuuuud, badrummet har en helkroppsspegel! Måste ta bild på jeansrumpan. Äntligen"

Åt en underbar middag på denna, helt underbara, restaurang...

Bestående av tapas.

Och efterrätt bestående av chokladsuffle. Såklart.

Imorgon ska jag utforska hur shoppingutbudet ser ut och vad Budapest mer har att erbjuda. Alla som inte varit här borde verkligen ta sig i kragen och åka hit. Resan är otroligt billig, och vi bor superlyxigt!

Nu flyger vi strax mina hjärtegullisar (och nej, jag har knappt fått i mig något vin)!!

Going to Budapest.

Ja okej, jag är i alla fall vaken och påklädd och inom kort räknar jag också med att vara färdigpackad. Klockan åtta snoozade jag gånger två (arton minuter) och sedan stapplade jag in på ostadiga ben och tog en halvtimmes dusch.

Because I'm worth it. Ja ni vet. 

Nu ska jag äta frulle. Blir väl nutellamackor antar jag. Man måste ju sätta ribban för helgen menar jag.

 

Saker och ting går inte riktigt enligt planerna.

Verkligen inte.

Jag är under extrem tidspress. Baserar den extrema pressen på att planet går ju, med eller utan mig. Har inte ens börjat packa än. Men jag har uträttat andra storverk. Jag har, till exempel, valt väska. 

Och alla vet ju vilket jäkla projekt det är. 

Ska på en weekend, och vara borta i tre nätter. Tog ut väskan jag hade i tankarna, och ställde den mot väggen. Hur många skor rymmer denna?

 Går ICKE.

 Bättre.