Man tycker ju att jag borde ha vant mig nu. Vid att må såhär alltså. Ett steg fram och två tillbaka, så är det hela tiden. Det tar tid att bli frisk, sa doktorn, men jag tänkte att jag nog ändå kunde slå honom på fingrarna här.
Jag kunde vara bättre än genomsnittet.
Men så nu går det mot natt igen, och nätterna är alltid värst. Man har ingen att söka stöd hos då, så det är bara me, myself and I. Det räcker att jag känner en liten föraning om att jag mår illa igen, och sedan tar det ungefär tre hundradelar av en sekund innan jag har etthundraprocent ångest och förväntar mig det absolut värsta. Och bara det i sig ger upphov till ännu mer illamående. Jag försöker att slappna av och tänka positiva tankar, att det inte kan bli värre än vad det varit. Men det är ingen tröst i sig.
Nä, det här är verkligen inte kul. Faktiskt inte alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar