Ibland tycker jag att det är tur att jag är tjugofem år fyllda. Att det inte var så hemskt länge sedan jag fick en käftsmäll av verkligheten. Att jag nyligen haft ett helt år att lära känna mig själv som vuxen. Att jag under mina tjugofem år genomgått förluster och vinster som format mig som människa.
För om jag inte hade gjort det, så hade jag nog kunnat tappa greppet nu och glömt bort vad jag strävar efter. Och då hade det än en gång blivit lite mindre Michaela kvar av mig.
Men det blir det inte nu. Nu är det en hel människa som ser tillbaka på mig i spegeln. Det är ingen fullständig människa, men det är heller inte min ambition. Jag är den jag är. Antingen så duger jag som jag är, eller så gör jag det inte.
Svårare än så är det bara inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar