Ingen som läser min blogg kan väl undgå att min familj för två veckor sedan blivit lite mindre än vad den var förr. För att göra övergången extra smidig för oss alla, men framförallt Nellisen som blivit själv en hel del, kör jag helhjärtat "du får allt du vill"-konceptet.
Jag har exempelvis inte mattor på golven längre. Jag har tretusen plastmöss. Det är mat i överflöd. Det är "varsågod att häng i min favoritkavaj tjugotretusen gånger om dagen". För att inte tala om "så klart att du ska få ligga i din fulla längd på badrumsmattan när jag kliver ut ur duschen, jag kan stå här på hörnet".
Det är en sådan metod som gör att man får djur som är små rövhål för att vara helt ärlig. Men det är helt omöjligt att göra annat. Hon är ju så jävla söt.
Hon trivs inte så bra själv dock, tror jag. Hon går ofta runt och skriker, och letar efter det som fattas. Och när man går hemifrån så sitter hon och tittar på en med en helt hjärtekrossad uppenbarelse och då knäcker hon mig totalt.
Därför tänkte jag att jag skulle lindra sorgen tillfälligt idag och bestämde mig för att inte bara tala om för henne hur älskad hon är innan jag gått, utan även när jag stängt och låst. I brevlådan yttrade jag sedan något i stil med:
"Hejdå Nellisen. Mamma älskar dig jättemycket och du är världens finaste katt. Kommer snart hem igen och i kväll ska du och jag ha mystajm i sängen och sa jag att jag älskar dig mest och...".
Grannen öppnar dörren och kommer ut i trapphuset.
Denna skam. Låt mig dö. Jag är inte en psyksjuk människa, jag lovar er. Jag är en trevlig granne. Ge mig en chans till.
Från och med nu säger vi hejdå innan vi stänger dörren här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar