Om sorg.

Jag kan inte hålla mig... jag saknar min blogg! Mitt forum. Min offentliga dagbok. Min låtsaskompis som låter mig berätta och bara lyssnar. Alla borde ha en låtsaskompis även om jag anser att Molgan är ett något förlegat namn. Min låtsaskompis heter "Sanningen om Mika". Det känns lite mer konstruktivt.


Jag vet inte om bloggen öppnas upp riktigt än. Men idag skriver jag ett inlägg. Jag kommer inte att skriva om vad jag gör om dagarna än på ett tag, men när jag känner för det kommer jag att posta min åsikt och mina tankar om saker och ting här och då är det fritt fram för alla som önskar att läsa. Anledningen till att jag skriver idag, är att författaren till en blogg jag följt i fem år (längst av alla bloggar jag någonsin följt) drabbats av en av de sakerna som jag listat på min "det värsta som skulle kunna hända"-lista gemensamt med saker som att förlora nära och kära, drabbas av hemska sjukdomar, förlora egenskaper och möjligheter som jag värdesätter och andra saker som krig och elände. Hon har fått missfall. 


Och värre än att hon har fått missfall, det finns till och med folk som bagatelliserar saken på hennes blogg. Fy och farao! Det ska jag fan säga! Jag har inga barn, så jag vet inte hur det är att förlora ett levande barn. Däremot har jag svårt att tänka mig att sorgen efter något som man längtat efter och glatt sig åt, som upplevs efter ett missfall skulle bli mindre av den enkla anledningen att "man ändå inte hade barnet". Jag drar rakt och ärligt slutsatsen att denna kvinnan uppenbarligen inte genomgått några känslomässiga motgångar, allra helst rörande graviditet och barn när hon påstår att fina, annars så roliga men nu helt knäckta, Malin "överdramatiserar" när hon i sina blogginlägg beskriver sin sorg över förlusten av ett barn hon burit inom sig. 


Det jag känner sorg över, är inte samma sak som det du kanske känner sorg över. Jag kanske har en lägre sorgtröskel när det kommer till vissa saker, och du kanske bara känner sorg i extrema situationer. Vi är alla olika, och det ena är inte mindre rätt än det andra. Jag tror definitivt att ett missfall kan omkullkasta hela vardagen. Jag tror utan tvekan att ett missfall kan få dig att stanna kvar i sängen så länge som det krävs. Få dig att glömma bort grundläggande behov som att äta, sova, duscha och allt annat som normalt sett går på rutin. Det krävs ingen "mer känslig" person för att sörja något som enligt vissa kanske inte ens levt, men som du förberett dig på att snart få träffa. Om jag skulle sätta mig in i Malins situation så skulle jag tro att hon, efter det att hon fick ett positivt graviditetstest, känt sig något av lite helig. Lite speciell. Hon har burit sitt barn inom sig. Hon har vaktat något oskyldigt mot världen. Inom sig. Hennes kropp har beskyddat det barn som varit beroende av hennes kropp för att överleva. Men hennes barn överlevde inte ändå. Och nu är hon tom. Fysiskt och psykiskt. 


Jag vill med detta inlägg hälsa det känslokalla fanskapet som tillåtit sig själv kommentera Malins blogg på det sättet hon gjort: har du inget snällt att säga så håll käft! Och så vill jag naturligtvis, från djupet av mitt hjärta, beklaga Malins sorg. Hennes styrka är att hon har tre fina barn sedan tidigare. Och hennes stöd får bli att tusentals kvinnor gått igenom detta innan henne och de flesta har överlevt, några har till och med blivit lyckliga igen. Och för att komma dit måste man sörja, sörja utav bara helvete. Dygnet runt, i omgångar och stundtals mer och stundtals mindre. 


För att ta sig igenom sorg ska man igenom helvetet och sedan tillbaka. Det finns inga genvägar. Det är helt och hållet min personliga uppfattning, så ta inte allt för hårt på det. Så gör jag. Jag accepterar att det gör ont, och sedan vänder jag mig helt och hållet till alla andra som förklarar det bättre än jag: