Let's just sit back and enjoy the ride.

Om ni visste hur arg och trött jag varit de senaste 24 timmarna så skulle ni inte våga titta in här. Ni skulle hålla er borta. Ni skulle förstå att det inte skrivs ett enda fint ord här idag. För jag har varit jävligt trött och arg. På en jävla massa saker.  Främst materiella saker. Som går att ersätta.

Men så tittar jag in på aftonbladet, och läser artikeln jag förstår inte varför jag måste utkämpa det här och sedan brister allt inom mig. Det handlar om Kristian, som är 29 år, och snart kanske kommer att dö i cancer. Han säger: 

– Säger man att man ­inte förtjänar det här låter det som att man menar att det finns andra som gör det och jag önskar verkligen ingen annan att behöva gå igenom detta, säger han och fortsätter:

– Det låter kanske konstigt, men jag identifierar mig i stället med de unga amerikaner som kallades in till Vietnamkriget. Många av dem förstod ­inte vad de slogs för och tio­tusentals av dem kom aldrig hem igen. Det är likadant för mig. Jag förstår ­inte varför jag måste utkämpa det här slaget och jag vet att jag ska till en postering ­varifrån få kommit levande.

När man har läst det sitter man kvar och skäms i soffan. Skäms för att man någonsin oroat sig för pengar, tid och andra världsligheter. Och så tänker man att man ska ta ett djupt andetag och ta sig själv samman. Och sedan ska man uppskatta att man är frisk. Och man ska skita i att killen fyller hela bilen med olja, och katten öser ner krukorna från fönsterkarmarna och allt dåligt samvete för att man inte sett insidan av ett gym på månader.

Och så ska man leva. Allt vad man kan ska man leva. För man vet aldrig hur mycket tid man har kvar! 

 

London levererar.

LONDON

18-21 OKTOBER 2012

Är nyss hemkommen efter en weekend i underbara London. Det var sju år sedan man smög runt på gatorna där, och London har inte förändrats det minsta! Det finns fortfarande monument som tar andan ur en, shoppingen är outstanding och musikalerna en upplevelse man sällan glömmer. 

Här har ni mitt veckoslut.

Vi flög från Sturup. Jag var förberedd som en VD för något multinationellt miljardföretag.  Allas boardingkort hade streckkod utom våra. Lovely! Trots det släppte dom igenom oss i säkerhetskontrollen med ett hot om att dom nog inte skulle vara lika snälla i London. Tack för det. Stressade i oss en halv fika innan det var dags att dra sig mot gaten. Tydligen stängde jag inte min flaska ordentligt... Pepsi i hela väskan, över halva sparade negerbullen och samtliga papper blev genomsura. Superlyckat. 

Vissa sov typ hela resan.

Hotellet var great!

Och hade badmössa!

 

London by night.

 Tillbaka till där vi hade vår första dejt.

 

Sightseeing day.

London eye.

Big ben.

Westminister abbey.

Röd buss.

 Röd telefonkiosk.

Trafalgar square.

Picadilly.

Underbart väder, tycker ni inte?

London har julskyltning som får Malmö att skämmas!

Hittade en man att klämma lite på.

Och en liten toyboy.

Här är jag och Andreas.

Andreas och Christina Aguilera. Andreas är den med det där supernöjda flinet.

 Beatles.

Harrods!

Som hade en helt egen chistmas village! 

Det regnade en del.

Jättesupermegablöt karta.

Buckingham palace.

Massor med vackra parker!

Oerhört vackra St Pauls Cathedral

Jävligt mycket tunnelbaneåkande!

Shoppa till du dör.

Provrum med privat personal, ringklocka och underbar inredning!

 Hard rock cafe.

Tidspressade som aldrig förr hamnade vi i en demonstration. Naturligtvis.

På kvällen fann vi ett riktigt guldkorn i den franska restaurangen Côte.

Höjdpunkten på denna weekend var nog ändå We will rock you-musikalen som fick håret att resa sig på armarna!

 

Det är svårt att misslyckas med London, och jag skulle kunna åka tillbaka igen vilken dag som helst!

 

 

 

 

 

When did we all get so fearful?

You've got the words to change a nation
but you're biting your tongue

You've spent a life time stuck in silence
afraid you'll say something wrong

You've got a heart as loud as lions
So why let your voice be tamed? 

Låt oss behålla våra barn, mammor, pappor, syskon, far- och morföräldrar, vänner och kollegor!

För några dagar sedan uppmärksammade jag att många valt att pryda sina visningsbilder på facebook med ett rosa band. Under oktober uppmärksammas ju bröstcancer särskilt runt om i landet och stora insamlingar pågår för att tillsammans kunna finansiera forskning som gör all form av bröstcancer botbart.

Att jag valde att inte pryda min visningsbild med denna symbol är inget ställningstagande från min sida. Självklart vill jag bota bröstcancer! Men vem sätter ett blått band på sin visningsbild (prostatacancer) eller ett band för alla andra former av cancer? Jag vill att forskningen går framåt för att bota all cancer. 

Att engagera sig en liten stund på facebook en dag kan alla göra. Vad händer med årets resterande 364 dagar? Vem engagerar sig då? 

Det gör vi.

Vi som känner någon som är drabbad av cancer. Vi som känner någon som dött av cancer. Vi som läst en treårig sjuksköterskeutbildning och gjort en karriär utav att för resten av våra liv hjälpa människor i olika livssituationer. Vi som suttit, som en rädd liten praktikant, på ett barns sjukhussäng och sett detta barn tackla leukumi. Vi som bryter ihop under bröstcancergalan. 

Den faktiska verkligheten är att detta engagemang tyvärr enbart går att mäta i pengar. Det är kapital och arbetstimmar som gör att forskningen går framåt. Jag tycker att vi ska ha det i åtanke när vi köper årets julklappar för alla de där tusentals kronorna. Det finns klappar man kan ge, där en del av beloppet oavkortat går till att bota cancer:

http://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Butik/

http://www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/olika-satt-att-stodja/privat/Rosa-produkter-i-oktober/

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Olika-satt-att-ge/

Låt oss behålla våra barn, mammor, pappor, syskon, far- och morföräldrar, vänner och kollegor.  

London baby.

Det börjar dra ihop sig för en efterlängtad weekend i London! Jag har skrivit en shoppinglista. Jag har lagt upp en plan. Jag har inventerat garderoben. Jag har packat mentalt. Jag är världsvan. Jag har redan gjort alla misstag man kan göra.

Där ska vara ett par jeans, för jeans funkar i nästan alla sammanhang. 

Där ska också vara ett par tights för det är inte omöjligt att man hamnar på någon buffé och jag har sprängt brallor och gylfar vad jag ska i mina dagar. 

Där ska finnas en klänning om man springer in i sitt frikort och han appopå ingenting undrar om man vill käka middag med honom den kvällen. 

Där ska finnas ett par bekväma skor så att man orkar gå i många butiker. 

Man ska tänka på vad man väljer för underkläder dagtid. Provrum tenderar att ha en knäckande belysning som i kombination med de supersköna snobben-trosorna får din självbild att nå på andra sidan av ett broräcke-nivå.

Där ska finnas ett par high-heels ifall man inte riktigt känner till lagarna rörande självförsvar i det landet man är i och skulle behöva sparka någon otrevlig typ i pungen.

Man klarar sig på väldigt basic make-up om man packar ner en grym ögonpenna och ett coolt läppstift. 

Man ska alltid ha en paket våtservetter och en flaska mineralvatten i väskan. Man vet aldrig när man får chansen att äta något riktigt kladdigt. 

En bra idé är också att ha ett paket kex med sig ifall man inte kommer i kontakt med något alls att äta, och man inte vill stå med ett blodsockerfall i ett provrum och impulsköpa nått fult som man ändå inte kommer att ha på sig bara för att komma där ifrån.

Slutligen så ska man alltid ha med sig en man/väldigt stark kvinna som kan bära väskan till och från flygplatsen, påsarna på shoppingturen och din kropp om underlaget inte överensstämmer med high-heelsen.