Let's just sit back and enjoy the ride.

Om ni visste hur arg och trött jag varit de senaste 24 timmarna så skulle ni inte våga titta in här. Ni skulle hålla er borta. Ni skulle förstå att det inte skrivs ett enda fint ord här idag. För jag har varit jävligt trött och arg. På en jävla massa saker.  Främst materiella saker. Som går att ersätta.

Men så tittar jag in på aftonbladet, och läser artikeln jag förstår inte varför jag måste utkämpa det här och sedan brister allt inom mig. Det handlar om Kristian, som är 29 år, och snart kanske kommer att dö i cancer. Han säger: 

– Säger man att man ­inte förtjänar det här låter det som att man menar att det finns andra som gör det och jag önskar verkligen ingen annan att behöva gå igenom detta, säger han och fortsätter:

– Det låter kanske konstigt, men jag identifierar mig i stället med de unga amerikaner som kallades in till Vietnamkriget. Många av dem förstod ­inte vad de slogs för och tio­tusentals av dem kom aldrig hem igen. Det är likadant för mig. Jag förstår ­inte varför jag måste utkämpa det här slaget och jag vet att jag ska till en postering ­varifrån få kommit levande.

När man har läst det sitter man kvar och skäms i soffan. Skäms för att man någonsin oroat sig för pengar, tid och andra världsligheter. Och så tänker man att man ska ta ett djupt andetag och ta sig själv samman. Och sedan ska man uppskatta att man är frisk. Och man ska skita i att killen fyller hela bilen med olja, och katten öser ner krukorna från fönsterkarmarna och allt dåligt samvete för att man inte sett insidan av ett gym på månader.

Och så ska man leva. Allt vad man kan ska man leva. För man vet aldrig hur mycket tid man har kvar!