Låt oss behålla våra barn, mammor, pappor, syskon, far- och morföräldrar, vänner och kollegor!

För några dagar sedan uppmärksammade jag att många valt att pryda sina visningsbilder på facebook med ett rosa band. Under oktober uppmärksammas ju bröstcancer särskilt runt om i landet och stora insamlingar pågår för att tillsammans kunna finansiera forskning som gör all form av bröstcancer botbart.

Att jag valde att inte pryda min visningsbild med denna symbol är inget ställningstagande från min sida. Självklart vill jag bota bröstcancer! Men vem sätter ett blått band på sin visningsbild (prostatacancer) eller ett band för alla andra former av cancer? Jag vill att forskningen går framåt för att bota all cancer. 

Att engagera sig en liten stund på facebook en dag kan alla göra. Vad händer med årets resterande 364 dagar? Vem engagerar sig då? 

Det gör vi.

Vi som känner någon som är drabbad av cancer. Vi som känner någon som dött av cancer. Vi som läst en treårig sjuksköterskeutbildning och gjort en karriär utav att för resten av våra liv hjälpa människor i olika livssituationer. Vi som suttit, som en rädd liten praktikant, på ett barns sjukhussäng och sett detta barn tackla leukumi. Vi som bryter ihop under bröstcancergalan. 

Den faktiska verkligheten är att detta engagemang tyvärr enbart går att mäta i pengar. Det är kapital och arbetstimmar som gör att forskningen går framåt. Jag tycker att vi ska ha det i åtanke när vi köper årets julklappar för alla de där tusentals kronorna. Det finns klappar man kan ge, där en del av beloppet oavkortat går till att bota cancer:

http://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Butik/

http://www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/olika-satt-att-stodja/privat/Rosa-produkter-i-oktober/

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Olika-satt-att-ge/

Låt oss behålla våra barn, mammor, pappor, syskon, far- och morföräldrar, vänner och kollegor.