Men så tittar jag in på aftonbladet, och läser artikeln jag förstår inte varför jag måste utkämpa det här och sedan brister allt inom mig. Det handlar om Kristian, som är 29 år, och snart kanske kommer att dö i cancer. Han säger:
– Säger man att man inte
förtjänar det här låter det som att man menar att det finns andra som
gör det och jag önskar verkligen ingen annan att behöva gå igenom detta,
säger han och fortsätter:
– Det låter kanske konstigt, men jag
identifierar mig i stället med de unga amerikaner som kallades in till
Vietnamkriget. Många av dem förstod inte vad de slogs för och
tiotusentals av dem kom aldrig hem igen. Det är likadant för mig. Jag
förstår inte varför jag måste utkämpa det här slaget och jag vet att
jag ska till en postering varifrån få kommit levande.
När man har läst det sitter man kvar och skäms i soffan. Skäms för att man någonsin oroat sig för pengar, tid och andra världsligheter. Och så tänker man att man ska ta ett djupt andetag och ta sig själv samman. Och sedan ska man uppskatta att man är frisk. Och man ska skita i att killen fyller hela bilen med olja, och katten öser ner krukorna från fönsterkarmarna och allt dåligt samvete för att man inte sett insidan av ett gym på månader.
Och så ska man leva. Allt vad man kan ska man leva. För man vet aldrig hur mycket tid man har kvar!
