"My life is in pieces, all the time.
And they just keep breaking, and as soon as I fix one, another one goes down".
Den senaste tiden har jag inte känt mig så snäll mot min omgivning. Inte för att jag inte vill vara snäll, och framförallt vänlig, men för att det känns rätt så svårt just nu. Jag känner mig konstant stressad, och när tiden inte räcker till blir jag irriterad. Trött. Jag känner att jag inte har tid till de sakerna jag helst av allt skulle vilja göra, tid för de människorna jag helst av allt skulle vilja träffa och det gör att jag känner mig otillräcklig.
Jag arbetar mycket, och ibland långa dagar. Jag handlar all mat själv, lagar all mat själv, tvättar all tvätt själv och städar alltid allt själv. Jag vet att alla andra människor också gör det, och att det inte är något som är unikt för mig, men ibland känns det nästan helt oöverkomligt att ha ork över till något annat efter jobb och hushållsarbete när man dessutom inte riktigt mår så bra i sig själv. Och sedan har jag självförvållat gjort saker som att ordna upp lite saker i lägenheten, och jag vet att många ansåg att jag kunde låtit det vänta, men det kunde jag inte. Det var också en sak som stressade mig, och en sak som jag nu kunnat släppa.
Att Torres var sjuk var något som var psykiskt utmattande, och att åka fram och tillbaka till veterinären var oerhört tidskrävande, dyrt och ledsamt. Att låta honom somna in var ett beslut jag tog i samråd med en veterinär för hans skull. Ett beslut som jag har konstant dåligt samvete för. Liksom att Nellisen nu är själv jämt, vilket hon inte är van vid. Och jag vet att flera säkert tänker att det är djur, dom anpassar sig, men jag anser att om man väljer att ha djur så är det också ens skyldighet att se till att dom har det bra.
Jag lever mitt liv extremt effektivt, och har alltid ambitionen att få ut så mycket som möjligt av varje minut. Det är fruktansvärt kul, men också fruktansvärt utmattande. De senaste arton månaderna har mitt liv varit fyllt av härliga människor, några från förr men även några nya bekantskaper. Jag är omgiven av fantastiska vänner och familjemedlemmar. Vänner och familjemedlemmar jag önskar att jag hade mer tid för. Vänner och familjemedlemmar som jag har dåligt samvete för att jag inte träffar så ofta som jag skulle vilja.
Det är ingen ursäkt, men det är en förklaring.
Jag ber om förlåtelse för att jag inte varit så trevlig den senaste tiden. Jag ber om ursäkt för att jag inte är så glad och lycklig som jag innerst inne är. Jag ber om förlåtelse för att jag tog ett liv, som jag egentligen inte hade rätten att ta. Jag ber om förlåtelse för att jag den senaste månaden låtit Nellisen leva ett fattigare liv än vad hon är värd. Jag ber om förlåtelse för att jag troligtvis inte alls är ett lika viktigt inslag i mina vänners liv, som ni är i mitt!
Jag har ambitionen att ändra på allt det där. Men det kommer nog att ta lite tid. Jag vet att jag inte har någon rätt att kräva det av er, men om ni kan ha lite överseende med det så skulle det betyda väldigt mycket för mig.
För jag är så väldigt trött. Och ledsen. Och fylld av dåligt samvete. För allt.
Och jag behöver ändra på allt det där.
