Till att börja med kan vi väl göra arbetet lite lättare? Eftersom jag bara är en enda persons dotter, så kommer det här blogginlägg uteslutande handla om min mamma. En mamma som gett mig livet, uppfostrat mig och sett mig växa upp. Naturligtvis finns där en annan skyldig med i dramat, men av den enkla anledningen att ett litet spermiebidrag inte gör en till förälder tycker jag inte att det är värt att presentera denna person i detta blogginlägg. Jag är inte bitter, don't get me wrong, jag känner bara personen inte tillräckligt väl för att ha något att skriva.
Till att börja med...
Gissa vilken pingla som ligger här i midjehöjd?
År 1987 seglade jag ut, efter nio och en halv månad i ett varmt, tropiskt klimat. Och möts av den där (se bild ovan) frillan!! Ett under att man överlever, men det gör jag. Jag föds på Ystad BB där mamsen får stanna i en vecka eftersom hon är så jäkla snål med mjölken (och sen tar den fan till och med slut efter tre månader) - är det konstigt att man är smal liksom?
Med en sån här mamma får man en helt galen uppväxt. En galen, skrämmande, spännande, underbar, helt otrolig uppväxt! Det har sina fördelar att växa upp som enda barn till en ensamstående mamma... Jag får all kärlek. All!
Mamma Anette är en sån mamma som klipper ens naglar helt för korta, så att det svider. Hon är en sån mamma som är nazistiskt sträng med läggetiderna på vardagarna, men som låter en vara uppe så länge man bara orkar på helgerna. Som unge till en ensamstående mamma får man hänga med på en hel del balla fester, och sova i sovrummet med öppen dörr när Lena PH håller på att spränga högtalarna. Mamma Anette är en sån som tar fram kavel när man ska göra lussekatter, och låter mig hänga allt jag vill i julgranen som till slut håller på att välta av tyngden av alla smällkaramellerna. Mamma Anette blir starkare varje gång hon hämtar mig på dagis, och dagispersonalen möter henne i dörren med frasen; "det är inte så illa som det ser ut". När jag är i tioårsåldern åker jag en lådbil utan bromsar ner för en backe mot en tegelvägg och när ljuset går upp för mig att lådbilen kan bli aningens svår att stanna sätter jag ner knäna i asfalten och åker så i ett tiotal meter. När jag kommer gåendes in genom dörren med hudslamsorna hängandes ner för knäna blir mamma livrädd att jag ska få en infektion i såren och häller salubrin i de öppna såren :) Så nu vet jag hur helvetet känns...
Som ensamstående mamma får man vända på kronorna, men då har jag ändå aldrig saknat något! Jag har haft tak över huvudet, mat på bordet, kläder som var hela och passade samt löjligt mycket leksaker. Och framförallt en mamma som skulle dö för mig alla dagar i veckan. Jag har en mamma som har offrat sig själv och de saker hon kanske hade velat göra, för att kunna ge mig det livet jag har levt. Och jag har allt i världen att tacka henne för!
Min mamma är den bästa mamman i världen. Och det säger jag inte bara för att skryta, det säger jag för att det är sant. Jag har inte två föräldrar, men jag har en förälder som täcker upp för allt. Och vem behöver två föräldrar då? Jag är lyckligt lottad. Jag har en mamma som älskar mig över allt annat på jorden. Det är det inte alla som har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar