Soulmates, bilder och om att förälska sig i en orädd man.

Today is a happy day. Faktiskt. Jag har varit fruktansvärt glad och nöjd idag! Nu tycker ni säkert att jag är lite tråkig, för alla har ju happy days och unhappy days. Men detta är liksom ett mellanläge... Jag har inte vunnit på lotto, men jag har inte tappat gnistan heller. Jag är fullkomligt nöjd med situationen. 


Naturligtvis är denna kvällen inte som denna (förra fredagen på Etagé)...

...för ikväll dejtar jag mig själv! Har ni gjort det någon gång? Förjävla fint alltså! Jag äter vad jag vill:

Glasnudelwok med räkor, mangosås och avokado.

Och frossar i vad jag vill:

Och ser precis vad jag vill på TVn! Sen går jag och lägger mig med mig själv, och somnar så fantastiskt i en helmysig pyjamas som alla mina "jag" både tycker jag är sjukt snygg, sexig och het i samtidigt som den dessutom är så j***vla ful och bekväm. Jackpot!

Delar av varför min dag har varit så jäkla fin är för att min underbara Petra skickat ett heltsjukt mail till mig som nästan fick mig att kissa ner mig själv på jobb!! Mailet hette "varför pojkar behöver föräldrar", och jag delar med mig av två favoriter:

Jag säger bara trosskydd!

Därför låter man inte barn leka obevakat med tusch ;)

Ikväll såg jag dessutom ett fantastiskt avsnitt Grey's Anatomy, som jag lånat från USA. Grey's Anatomy handlar inte bara, för er haters, om sjukhusmiljö och snyggingar (även om vissa är jäkligt snygga allså, mums) utan har alltid en poäng. En slutkläm. Dagens avsnitt behandlade lite rädslan för att bryta upp och gå vidare. För tänk om den här personen verkligen är ens soulmate, och man aldrig mer träffar någon som kan axla den rollen? Men så är det ju inte, såklart! Det hade ju varit ett jäkligt dumt system, om alla bara hade en soulmate? Då hade ju oddsen dessutom varit ganska dåliga för att faktiskt stöta på den här självsfränden, någonsin! Så jäkla rätt alltså... Varför kommer aldrig jag på sådana här smarta grejer? Jag undrar hur man blir så smart och klämmer ur sig så genomtänkta saker? Grey's Anatomy när det är som bäst:

"It always feels like there's just one person in this world to love. And then you find somebody else, and it just seems crazy that you were ever worried in the first place". 

Nu säger jag bara Magnus Betnér! Repris på femman. Kan man annat än att verkligen älska en man som hatar så mycket som han? Han får mig att må bra över att jag hatar mer saker än vad jag älskar, men de sakerna jag älskar älskar jag dock desto mer. Magnus Betnér tycker inte att alkoholism är en sjukdom. Så jävla uppfriskande sagt! "Om du inte blev alkoholist efter din första mellanöl så är det fan ingen sjukdom, och blev du det så har du någon form av allergi och då har du en sjukdom ändå". Hahahh! Att alkoholism benämns som en sjukdom är enbart för att personen i fråga inte vill ta ansvar för att han/hon har förpestat sin omgivning de senaste fem, tio, femton åren och sen inte pallat ta tag i det. Nu tycker säkert många här att jag är helt väck i pärat, men det är okej, för jag har nämligen vuxit upp med en alkoholist så jag har sett detta på jäkligt nära håll - och tycker vafan jag vill, när jag vill. Passar det inte så är jag helt övertygad om att det finns någon annan blogg ni kan läsa :)

Övervikt är heller ingen sjukdom, för det grundar sig i den enkla matematiken att du äter mer än du springer. Och grov benstomme har han heller aldrig hört talas om, iallafall inte den som lägger sig i veck över hela kroppen. Återigen, hahhaha! Magnus Betnér får mig att våga fly från min roll som sjuksköterskan "måste hjälpa alla oavsett varför dom mår som dom mår" Michaela. Magnus är hård som sten, och hans sätt att totalt inte bry sig om vad en jävel tycker, oavsett vem dom är gör mig snudd på förälskad. Förälskad i en orädd man, som står för vem han är.