En bästa vän.

Idag har jag tänkt mycket på begreppet "bästa vän" och vad man kan läsa in i en sådan roll. Jag skulle vilja påstå att en bästa vän är en människa som sett en i alla möjliga skick och situationer, och på ett betydande sätt gjort ett avtryck i ditt liv så till den milda grad att du alltid vill hålla denna personen i din närhet. En bästa vän är lite som en riktigt bra spegel, en sådan spegel som kan se dig i ögonen varje dag och ändå framhålla det bästa i dig. 


Min bästa vän är jag på något sätt totalt naken inför. Den vet alla mina styrkor, och svagheter, men väljer att inte spela ut någon av karaktärerna mot varandra för att förändra situationen. Min bästa vän säger alltid sanningen, även om den är brutal. Och stannar kvar när jag låter den sjunka in. Det finns ingen poäng med ytlig vänskap. Ytlig bekantskap möjligtvis, det kan alltid vara trevligt. Men en ytlig vänskap har ett lika ytligt djup när det stormar hårt. En djup vänskap är lite som ett djupt hav. En djup vänskap föser fram båten oavsett väder, medan en ytlig vänskap låter båten gå på grund framför ögonen på deltagaren.


Fan vad djup jag är idag. Skit i det nu. Nu tycker jag att vi snackar ovänner och hämnd istället... Gudarna ska veta att man har ett par såna! Ovänner alltså. Det är bara sunt tycker jag, en åsikt som flera andra säkert inte delar. Men med en personlighet som min, så är det omöjligt att inte skaffa sig ett par sådana längst vägen. Jag tar nämligen inte skit, och när jag får skit så meddelar jag också att skiten är mottagen och serverar en lämplig hämnd. För det mesta är det enkel och skär tystnad. För människor som har utnyttjat dig och sedan sålt ut dig är oftast den reaktionen lämpligast, det brukar slå hårdast. För alla ska veta att det kommer en dag när man får sona sina brott, och synden straffar alltid sig själv. Och då och då kommer det ett tillfälle när man kanske hade behövt den personen i sitt liv igen, som man redan kastat skit på, och då talar dörren som slår dig i ansiktet sitt tydliga språk. Vissa gånger agerar jag dock, och det är de gångerna man upprört mig ordentligt. Vanligtvis gör man det genom att angripa oskyldiga, och framförallt göra det så att personen inte själv kan försvara sig. Sådana människor har jag inte mycket till övers för. Svaga människor kallas dom, i min ordbok. Svaga.


Det finns till dagens datum enbart en person som har kunnat såra mig om och om igen utan konsekvenser. Det är både på gott och på ont. På ont att viss kärlek är så djup att man aldrig någonsin tror att den ska ta slut, och på gott att jag ändå varit privilegierad nog att få hysa den för någon. Du tog ett liv från mig, men det verkar som jag fick ett till ändå. Game aint over. 


/M. Känner till några stycken som inte har en bästa vän. Även fast de tror att de har det. Och det finns en anledning till att dom inte har det. I pity them.