Jag får en ärlig, och uppriktigt ställd fråga om förgående inlägg, som jag faktiskt tänker besvara:
"Hur kan du ta så lätt på en sådan sak? Okej att brott begås överallt men tänk om det hände dig."
Okej. Jag fattar grejen. Men förgående blogginlägg handlar inte om hurvida det är synd om de som drabbats och om hur jag skulle reagera om det hände mig. För att vara helt ärlig, jag bor rätt högt upp i huset. Skulle någon ta sig upp här, panga rutan och ta sig in och leva jävel så förtjänar dom fan en medalj! Det skulle vara beundransvärt! Självklart skulle jag skita ner mig själv, hamna i chock och ligga i fosterställning och gråta av skräck när polisen väl anländer. Men det är därför man, som ensam tjej, inte bor på första våningen! Dessutom har jag konstant vrålsura Torres och bitterfittan Nellisen vars beskydd jag kallt räknar med. Den som hälsar på mig oannonserat här får fan skylla sig själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar