Ett år. 365 dagar.
Det är lika ofattbart som det är oförklarligt och omöjligt att någonsin glömma. 2010-08-10. Dagen då sorg fick en ny innebörd. Dagen då livet tog en annan vändning och ingenting någonsin mer blev detsamma. Out of our league...
Sorgen över att du var borta slog mig faktiskt till marken helt och hållet. Och där låg jag kvar en lång stund. Längre än vad jag vill erkänna. Jag grät i det oändliga, som man gör när man sörjer, i hopp om att tårarna skulle bilda mig en liten flod så att jag bara kunde flyta med. Men tårarna slutade att rinna, och jag hade inget annat val än att resa mig upp och gå där ifrån. Med en fot före den andra tog jag ett steg i taget och bar med mig all min sorg därifrån. Och mitt i all sorg, ångest, tårar, sömnlöshet och total apati så gick livet vidare. Men jag glömde dig aldrig. Jag glömmer dig aldrig. Och jag vet att jag inte är ensam om att sörja dig. Det finns fler av oss. Och sorgen är det enda som förenar oss. Och minnet såklart. Minnet av det finaste som någonsin hade kunnat bli, men inte blev. Och även om jag vet att det heter att "allt händer för en anledning" så vägrar jag tro på det i detta fallet. Jag vägrar att acceptera det. För om jag skulle acceptera det, så skulle det vara detsamma som att säga att det som hände var för det bästa. Och det hade varit att förneka mig mitt livs lyckligaste och sorgligaste tid på samma gång.
Sov gott mitt hjärta. Min stolthet. Min högsta önskan. Jag kommer alltid att minnas dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar