Det fanns en tid när hon inte befann sig här. Hon såg sig själv i spegeln, och tillbaka tittade någon som likt Melissa Horn sjöng "men du om någon borde förstå att man inte gör så här mot mig". Och den tiden var väldigt väldigt lång, och konstant. Och det var ett trasigt liv att leva.
Den tiden är förbi.
Jag vill tro att den här känslan som kom och knackade på, flyttade in och inte lämnar henne så ofta kallas en inre trygghet. Ett inre lugn. Hon kan sitta still. För första gången i hennes liv. Jag vill tro att så här långt i hennes personliga utveckling har hon aldrig någonsin kommit förut. Jag vill tro att hon, för första gången i sitt liv lever ett liv där hon kan ställa sig i vilken spegel som helst och känna igen den som ser tillbaka på henne.
Jag känner henne. Jag delar säng med henne. Vi lagar mat tillsammans, vi städar tillsammans, vi diskar ihop och vi tvättar våra kläder gemensamt. Jag delar leende, skratt, tårar och mörka stunder med henne. Vi delar värderingar och principer. Jag delar mitt liv med henne. Jag är stolt över vad vi har gått igenom tillsammans. Och jag är stolt över var vi är idag. Vi har känt varandra i ett helt liv, men först nu har jag insett att jag älskar henne.
Hon är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar