Det här är ett hejdå.

När jag startade denna blogg var jag nyseparerad och en ganska trasig människa. Jag var upp och ner. Jag var etthundranittio rakt in i väggen. Jag var gråtattack och världen är så hemsk för att fem minuter sedan vara den lyckligaste människan i världen. 

Jag döpte bloggen till "Sanningen om Mika", med syftet att berätta mina allra innersta hemligheter. Det finns sanningar som jag hade tänkt att berätta, men aldrig gjorde. Det finns människor som berörs av dessa sanningar, som kommer att få stå för de sakerna själv en dag. Det får vi alla. Men det blev inte min sak att berätta. Inte för att jag var feg, utan för att de någonstans på vägen blev oviktiga för mig att berätta.

Jag startade bloggen främst för att ha något att göra om kvällarna när jag tröttnade på att vara ensam i 60 kvadratmeter tom lägenhet. I snart ett år och åtta månader har denna blogg varit ett helt underbart sällskap. Folk har älskat den, och hatat den. Folk har anmält den, och folk har öst beröm över den. Att driva denna blogg har varit etthundra procent njutning. Varje ord jag skrivit ner och sedan publicerat har speglat olika sidor av mig. Olika sidor som jag bär, och står för. 

Ettusentjugosex inlägg har jag skrivit i denna blogg, men nu känner jag att jag inte har något mer att ge er. Det jag har kvar att bjuda på är inblickar i mitt vardagliga liv, och så intressant anser jag inte mig själv vara som person. Så jag lämnar över stafettpinnen till någon annan som har viktigare saker att säga. Saker som spelar roll. Inlägg som berör. Så ska jag ägna mitt liv åt att fortsätta utvecklas i mig själv.  

Sanningen om Mika handlade om att ta reda på vem jag verkligen var. Det vet jag nu. 

Jag är Mika. Lycklig. Stark. Självständig. Älskad, och hatad. Trygg i mig själv, äntligen.

En dag kanske vi ses igen, om saknaden skulle bli för stor. Det har varit ett sant nöje att berätta sanningen om Mika! Det har varit ett sant nöje att i varje inlägg få berätta sanningen om mig själv. Ett stort tack till alla er som följt mig! 

   


   

Lördag with my homegirls.

Firade lördag med ingen annan än mina partners in crime, Emse och Jessica. Efter uppladdning hos Emse drog vi till lilla torg där vi för en gångs skull, kvällen till ära, utan tvekan var yngst på stället. Verkligen. 

Emse levererade i vanlig ordning citat som man aldrig glömmer. Bland annat meddelande hon under ett tillfälle när vi såg en liten accessoar hänga på en kille som föll henne i smaken att om inte jag fällde henne så skulle Emse göra det. Med en motorsåg.

Har man inte trevliga vänner eller?

Klockan nio i morse ringde jag och väckte hela rasket och meddelade att vi skulle till stranden. Jag hade då sovit åtta timmar, Andreas fem och Emse två (!). Jag gick hem halv ett för då hade jag fått nog. Emse kom hem halv sju. 

Jag har mött min överman kan vi säga. 

Nattlivet räcker inte till för mig. Jag vill ha ut mer av livet.

Lördag kväll. Klockan är ett på natten. Efter en underbar kväll på lilla torg med mina hjärtan går jag nu och lägger mig.

Nattlivet räcker inte till för mig. Jag vill ha ut mer av livet.

Roadtrip!

Kommer ett eftersläntrande inlägg om roadtripen på Österlens kust i torsdags!  Lovely day!

Töntarna satt längst fram...

 Och coolingarna längst bak!

Vädret var outstanding!

 Vi var på autoseum.

 Sedan kakbuffé på Café Annorlunda

 Och avslutade med Sjöbo marknad där det var spridda skurar och jag inte fick åka en enda karusell för min kille. Skandal!

Man gör på tok helt för lite roadtrips alltså! 

Ont överallt.

Träningen igår alltså. Vilken jäkla hit. Det känns som att man har blivit korsfäst idag. Vem vill inte känna så jämt liksom? Jobbade 7-18 på det. Så nu har jag officiellt ont överallt utom i håret.

Eftersom det är helt otroligt synd om mig sjunker jag därför ner i soffan i mina megasexiga pyjamasbyxor, en cider och min bästa vän, vetekudden. 

Min kille, hälsogurun himself, har hotat med att komma hit och göra morotskaka sedan men det satte jag fanimej stopp för. Nån måtta får det faktiskt vara. Tror knappast att dom där gymveteranerna äter morotskaka, och morotskaka har inte byggt denna kroppen!


Eller jo, det har den ju. 

D-day.

Hej jag heter Michaela och jag är ny här.

 

Hej Michaela.

 

Jag ska gå till gymmet strax. Jag förstår att många av er inte höjer på ögonbrynen nu. Det är säkert en vanlig företeelse i era liv. Det är det fan inte i mitt. 

 

Saker som jag frågat mig inför detta stora event:

 

Är godis en bra uppladdning inför gymmet?

Kommer jag att ramla av löparbandet?

Kommer där att finnas någon krallig typ som kan visa mig vilket håll man ska gränsla maskinerna ifrån?

 

Återkommer inom kort med information. Om jag överlever. 

En sån där obekväm sanning om Mika.

Det här med att tälta alltså. Jag skulle vilja gilla det. 

Jag skulle vilja vara en sån cool brud som öste upp ett tält och ett stormkök och lekte survivor med hjälp av det som naturen har att erbjuda. Jag skulle vilja vara en sån som inte frös ända ut i hårtopparna när jag sov i en liten fodrad påse.

Men alltså, faktum kvarstår. Ett tält skyddar inte mot knivhugg så som väggar gör. Jag har ingen klar siffra på hur många tältare som blir knivmördade varje år, men den siffran är säkert hur omfattande som helst! Kan eventuellt vara den största orsaken till för tidig död hos människor under 65 år misstänker jag.

Sedan är det ju allmänt känt att tält aldrig fungerar enligt bruksanvisning. Det fattas alltid en pinne, eller så är det för många pinnar och då blir tältet spänt som en fiolsträng och går inte att stänga med blixtlåset (jag vet precis hur det är!). 

Det här med platsen man smäller upp sin tygbostad är också en otroligt känslig sak. Oavsett om man så tältar i öknen så kan man fan tro att man smäller upp den i närheten av det enda buskaget som finns att tillgå på fem mils radie och man blir i samma stund som man träder ut ur tältet antingen myggbiten till döds eller stucken av en geting så att hälften av ens kroppsdelar ser ut som elefantmannen. 

Tält har ju inte heller ingen klimatanläggning. Bara det. Dagtid är det runt sexhundra grader i tältet och under nätterna får man kallbrand från topp till tå. Vem gillar det!? 


Inte Mika i alla fall. Mika gillar stugor, hotellrum och all form av bostad med fasta väggar och ett godkänt toalettarrangemang. 


Ps. En sak till bara. Har du någonsin trampat på en igelkott i ditt hem när du sprungit på toaletten mitt i natten? Sånt händer när man övernattar i tält. Ofta.

 

Looking back - pt 1.

Sommaren 2011. Augusti. Samma kväll som jag träffade dig. Jäkligt nöjd.

Det var...

Min helg och så. 

Det var middag med Emse och Cissi. Och Latte. Man får alltid ett hjärtligt välkomnande av henne.

Det var spontant till Simrishamn. Lunch med familjen Lindström och favoritbutiken "Mikas" i vanlig ordning.

 

Det var jobba på sommarformen med godis från Limhamns godisbutik, en dunk rödvin och en tretimmarsrulle.

 
 

Jag har ett nytt projekt. Believe it or not! Men denna gången har jag betydligt längre tid på mig än vad jag brukar ha på mina projekt. Det ska vara klart den 1 december i år. Det är ju typ fyra och en halv månad dit. Hur lugnt som helst med andra ord. Saker som jag tror att jag kommer att behöva till det projektet...

 

Jag behöver göra en sak varje dag, som gör mig lycklig.

För exakt en vecka sedan skrev jag ett inlägg om hur jag mår just nu. Som ett resultat av det rensade jag nästan kalendern på allt i den vecka som gick. Jag har gett mig själv lite tid. Jag har till och med avbokat några av de fåtal saker jag behöll för att jag inte riktigt ansåg att tiden räckte till. Jag har inte levt i hundranittio.

Det har gått exakt sju dagar. Och på sju dagar har jag lärt mig en väldigt stor läxa.

Jag behöver inte göra tusen saker varje dag! Jag behöver göra en sak varje dag, som gör mig lycklig.

Ibland räcker det att gå till jobbet. Jag älskar att arbeta med det jag gör. Vissa dagar är inte det tillräckligt, och då njuter jag av mina nära och käras sällskap. Någon gång köper jag kanske något jag länge velat ha. Eller äter och dricker något gott. 

Små saker. Enkla saker. Babysteps. 

Vi börjar där.  

Min sida av historien som berättas.

Ni vet när där finns två versioner av historien som berättas? Well, detta är my side of the story...

Om mitt liv har jag alltid varit ärlig. Jag har besvarat alla ställda frågor ärligt. Jag har varit öppen med mina not so proud of-moments. Jag har noggrant redogjort för ögonblick som symboliserat mina tillkortakommande som människa.  Jag har stått för vem jag är, och att jag varken är mer eller mindre än den personen.

Men när det kommer till mitt liv, och vem jag är som person, så gör jag inga kompromisser. Jag har de vännerna jag vill ha. Jag står för de åsikter jag har. Och jag bär mina principer med högt huvud.

Jag skulle aldrig tillåta att någon i min omgivning är avsiktligt elak mot någon annan i min omgivning. Men jag skulle heller aldrig utesluta någon som spelar eller har spelat en roll i mitt liv, utan grunder jag anser vara skäliga. Vad du inbillar dig, är inte grund nog för det. Jag är ledsen. Men ingen bestämmer vem jag håller nära. Oavsett om det är ett ex, en hemlös eller en kriminell.

I tjugofem år har jag fattat mina egna beslut, från den dagen som jag själv kunde uttrycka min egen vilja. I tjugofem år har jag alltid varit trogen mina principer. Principer som att jag inte avsiktligt skadar andra människor, att jag är trogen den jag älskar och att jag är någon man kan räkna med. 

Att du tvivlar på om jag verkligen står för dessa principer förändrar inte att dom finns. Och att jag står för dom.

Oavsett vad du har varit med om tidigare, oavsett vad din erfarenhet av människor är och oavsett hur stor tilltro du vågar sätta till mig så är det i så fall dina tillkortakommande. Och om du ska berätta din sida av historien, så berätta den då som den är.

Att jag aldrig skulle göra något för att såra dig. Att jag inte tar de jag älskar för givet. Att jag har varit ingenting annat än ärlig mot dig från dag ett.

Kan du verkligen säga detsamma?    

   

Vafan gör du? Spelar det kallt.

Okej, så till er som undrade vad i helvete jag ägnat mig åt på första bilden så har jag bara klantat mig. Händer alla någon gång. Vissa fler än andra. 

Efter mitt lilla blodbad råkade jag dra ner lampan från taket i köket. På tal om att råka klanta sig och så.

Och efter det var det dags för ett besök hos naprapaten. Brukar köra dit eftersom han alltid misshandlar mig så svårt. Så var även planen idag. Om jag inte hade haft mina bilnycklar i min killes ficka, och reservnyckeln hos mamma. Love. My. Life.

Hos naprapaten hittade han en triggerpunkt i ballen på mig. Den tryckte han på. Jag? Jag spelade den rollen som flög av britsen samtidigt som jag skrek "vafan gör du!!??". 

"Du är lite spänd i sätesmuskeln".

NÄHÄ. You don't say?

Denna punkt masserade han, tryckte på och klämde i oändlighet. Jag skrek och gnällde och han klagade över att han kommer att bli vräkt. Sedan gick jag hem. Eller ja, jag ringde en taxi. Hade köpt nya skor och ville inte riskera att dom skulle bli blöta. På väg ut passade han på att håna mig en sista gång.

"Du kommer att knäcka din rygg i dom där nya skorna, så du vet". 

Men jag, jag bara spelade det kallt, rev av "ja, men jag kommer att vara jävligt snygg när jag gör det" och gick hem och satte skorna längst in i garderoben. For special occasions only. 

Jag klarar inte av den där triggerpunktsmassagen en gång till.  

 

Plåster på såren! Mamma betalar :)

The day.

Idag är en sån där ledig dag som man får ibland när de flesta av ens arbetsdagar är elva timmar. Jag firade med att sova till halv elva och bara vakna två gånger inatt. Ni som tycker att jag är en slacker nu ska utom att få en örfil av mig även informeras om att sist jag sov till tio var någon gång i april.

Nu har jag gjort mig fin, för jag ska ju till naprapaten, och där ska man ju gå runt i underkläder och så.  Ja och alla vet ju, att går man runt i underkläder så måste man vara snygg i håret åtminstone.

 

What a fucking lovely day!

Kan börja med att berätta att Alfons på en helg utvecklat tänder i sin överkäke som påminner om en vithajs. Både i storlek och styrka. Vidare har han hittat någon skärmbelysningsknapp, som jag i alla fall inte kunnat identifiera, som gör att det påminner om att blogga på ett operationsbord belysningsmässigt. Det är inte okej att man numera måste ha solglasögon på sig när man bloggar. Det är inte okej.

Jag har jobbat aslänge idag. Sedan har jag och Emse haft parmiddag ihop med alla våra personligheter. Emse var sen, så jag passade på att påpeka det när hon kom. I stil med:

"Åkte du hiss? Fan vad lång tid det tog. Du är så jävla slö".

Hon kontrade med, "jamen jag var tvungen att packa upp blommorna som jag köpt till dig". 

Worst person ever- känsla. 

Vi slängde i oss maten och sedan drog vi till gymmet för att hämta ut våra förbetalda gymkort. Tydligen måste man ha legitimation med sig när man gör det. Hur sjukt är inte det? Så vi gick dit en gång till. Med min legitimation. 

På gymmet:

"Är ni syskon eller?"
"Nä"
"Bara väldigt bra vänner"
"Som hatar varandra" (Emse). 

Jag älskar dig med stumpan! Och du var jävligt snygg idag.  

Natti!

Det bästa med kattungar är att dom är så jävla härliga när det kommer till att somna. När som helst, var som helst. Och sedan är dom som en död. Man kan göra vad som helst med dom under tiden. 

Sa jag HUR som helst?

 

 

Det är dags att tjocka människor håller käft.

Jag tänkte gå lite balls out så att säga. Med risk för att behöva skaffa en postbox för alla hotbrev som nu kommer att ramla in här på bloggen så tänkte jag faktiskt adressera en sak som jag stör mig något helt fantastiskt på. 

Det handlar om tjockisar.

Inte om det faktum att dom är tjocka, men att många lite stadigare kroppsformer tar sig rättigheter i samhället som man normalt sett inte accepterar. Det handlar om kommentarer som:

"Herregud, äter du aldrig" eller "du kan gott ta en bit till, det behöver du" eller klassikern "det är faktiskt inte hälsosamt att vara för smal".

Oförskämda kommentarer. Som ingen höjer på ögonbrynet åt. Socialt accepterat i lunchrummet, i skolmiljö och till och med inom sjukvården. Nio gånger av tio levererat av personer som är direkt överviktiga själv, eller missnöjda med sin egen kroppsform.

Hur skulle folk reagera om det var omvänt? Om det var "Gud vad du måste äta mycket!" eller "hade jag varit du hade jag stått över den där biten, den behöver du nog inte" eller "övervikt är faktiskt förknippat med folksjukdomar som diabetes, högt blodtryck och hjärtinfarkter". 

Folk skulle ha rasat. För det är inte okej att tala om för en tjock människa att den är för tjock, men det är socialt accepterat att tala om för en smal människa att den är för smal. Är inte det ganska konstigt? Och ännu konstigare, varför gör folk det? Varför påpeka det uppenbara?

Tjocka människor vet om att dom är tjocka. Och smala människor vet att dom är smala. Och om det skulle vara ett sjukligt beteende åt något av hållen, så får man väl ändå hoppas att problemet adresseras av människor som står personen i fråga riktigt nära.

Jag har varit smal i hela mitt liv. I hela mitt liv har folk frågat min mamma om jag inte får mat hemma. I hela mitt liv har jag fått höra ovanstående kommentarer om och om igen. Skulle man dyka upp på en träningsanläggning får man nästan be om ursäkt och förklara sig för att folk ska förstå att man inte tränar för att vara smal utan för att må bra. Först nu har jag kunnat lära mig att stänga av vad andra människor känner för att slänga ur sig och accepterar att jag är smal av naturen, att jag mår bra i mig själv och att jag kan äta vad jag vill.

Ni får ursäkta mig men jag tycker inte att det är okej att bete sig hur som helst mot sina medmänniskor. Tjock som smal.

 

Jag har ingenting att säga

 

 

Godmorgon livet!

Får jag lov att presentera en liten vän till mig?

 Hans namn är Alfons.

Han är ingen ersättare av Torres. Heller inget ogenomtänkt beslut. Han är det senaste tillskottet i familjen. Ett sällskap till Nellisen. I en värld som ett litet tag nu känts rätt så tom, kanske han kan utgöra ett glädjespridande inslag.

Så, bloggen, det här är Alfons. Alfons - bloggen. Ni kommer att se en del av varandra framöver.  

En sanning om Mika - Jag ber om förlåtelse.

"My life is in pieces, all the time. 

And they just keep breaking, and as soon as I fix one, another one goes down".

Den senaste tiden har jag inte känt mig så snäll mot min omgivning. Inte för att jag inte vill vara snäll, och framförallt vänlig, men för att det känns rätt så svårt just nu. Jag känner mig konstant stressad, och när tiden inte räcker till blir jag irriterad. Trött. Jag känner att jag inte har tid till de sakerna jag helst av allt skulle vilja göra, tid för de människorna jag helst av allt skulle vilja träffa och det gör att jag känner mig otillräcklig. 

Jag arbetar mycket, och ibland långa dagar. Jag handlar all mat själv, lagar all mat själv, tvättar all tvätt själv och städar alltid allt själv. Jag vet att alla andra människor också gör det, och att det inte är något som är unikt för mig, men ibland känns det nästan helt oöverkomligt att ha ork över till något annat efter jobb och hushållsarbete när man dessutom inte riktigt mår så bra i sig själv. Och sedan har jag självförvållat gjort saker som att ordna upp lite saker i lägenheten, och jag vet att många ansåg att jag kunde låtit det vänta, men det kunde jag inte. Det var också en sak som stressade mig, och en sak som jag nu kunnat släppa. 

Att Torres var sjuk var något som var psykiskt utmattande, och att åka fram och tillbaka till veterinären var oerhört tidskrävande, dyrt och ledsamt. Att låta honom somna in var ett beslut jag tog i samråd med en veterinär för hans skull. Ett beslut som jag har konstant dåligt samvete för. Liksom att Nellisen nu är själv jämt, vilket hon inte är van vid. Och jag vet att flera säkert tänker att det är djur, dom anpassar sig, men jag anser att om man väljer att ha djur så är det också ens skyldighet att se till att dom har det bra. 

Jag lever mitt liv extremt effektivt, och har alltid ambitionen att få ut så mycket som möjligt av varje minut. Det är fruktansvärt kul, men också fruktansvärt utmattande. De senaste arton månaderna har mitt liv varit fyllt av härliga människor, några från förr men även några nya bekantskaper. Jag är omgiven av fantastiska vänner och familjemedlemmar. Vänner och familjemedlemmar jag önskar att jag hade mer tid för. Vänner och familjemedlemmar som jag har dåligt samvete för att jag inte träffar så ofta som jag skulle vilja. 

Det är ingen ursäkt, men det är en förklaring. 

Jag ber om förlåtelse för att jag inte varit så trevlig den senaste tiden. Jag ber om ursäkt för att jag inte är så glad och lycklig som jag innerst inne är. Jag ber om förlåtelse för att jag tog ett liv, som jag egentligen inte hade rätten att ta. Jag ber om förlåtelse för att jag den senaste månaden låtit Nellisen leva ett fattigare liv än vad hon är värd. Jag ber om förlåtelse för att jag troligtvis inte alls är ett lika viktigt inslag i mina vänners liv, som ni är i mitt!

Jag har ambitionen att ändra på allt det där. Men det kommer nog att ta lite tid. Jag vet att jag inte har någon rätt att kräva det av er, men om ni kan ha lite överseende med det så skulle det betyda väldigt mycket för mig.

För jag är så väldigt trött. Och ledsen. Och fylld av dåligt samvete. För allt.

Och jag behöver ändra på allt det där.

 

I want to talk about somebody real special tonight.

I want to talk about somebody real special tonight

Hey Mama

I want to scream so loud for you
'Cause I'm so proud of you!

I appreciate that you alive for me

I just want you to be proud of me

See your unbreakable, unmistakable, highly capable!

No matter where you go I love you

 

Let's have a toast!

Let's have a toast for the douchebags,
Let's have a toast for the assholes,
Let's have a toast for the scumbags,
Every one of them that I know
Let's have a toast to the jerkoffs

Baby, I got a plan
Run away fast as you can

Sura miner.

Nellisen är lack på mig för att jag kört ett elvatimmarspass idag igen. Hon hämnas genom att springa efter mig hela tiden och skrika. Man tänker liksom att man klarar det. Man kelar i överflöd. Man håller ut. Man har överseende. Man kväver sin irritation. 

Sen får det bara fan vara nog alltså. 

Nu har jag tagit fram ett fotografi som hon sitter och slickar på. Hennes favorite thing to do. Kommentarer är överflödiga, hon är helt enkelt inte den vassaste indianen i kanoten. Men hon är jävligt söt, det får man ge henne.

Själv drar man av en ascool moon-walk i köket samtidigt som man gör köttbullar i tomatsås. Ska snart se Project X med. Har hört att det ska vara årets bästa partyfilm. Och jag känner ju mig väldigt party party för tillfälligt...

Så, nu kan ni lägga ner anteckningsblocken. 

Some people just need a high-five. In the face. With a chair.

Mitt humör alltså, where do I begin?

Jag kan inte påstå att jag lider av PMS. Man kan mer säga att PMS är mitt normaltillstånd och ibland lider jag av en lycklig vecka. Idag har det varit en bra dag. Lycklig dag. Fick tårta på jobb och tårta är ju min favvorätt of them all. Efter jobbet åkte jag hem till Annika som bjöd på glass och bär. Fortfarande lycklig. Om inte lyckligare? Sedan åkte jag lite ärende och klockan blev fem. Tvärarg. Hatar livet. Folk kör som horbarn. Hur stor är arten som stylar sina volvos egentligen? Vem har halsduk i juli? Kan folk bara sluta hångla offentligt eller?


Tänkte att det nog var blodsockret som åkte i golvet, så jag köpte en korv med mos. "Vill du ha en smal, en tjock eller en bamse?. Det hjälpte inte ett skit. Sedan blev jag kissig. Sen gick det bara utför. 

I alla fall så är jag hemma nu och har svidat om till min randiga chockrosa pyjamas. Funderar på om jag ska mörda någon, släppa en liten tår eller gå och lägga mig. Eftersom jag inte vill vara klädd i pyjamas på mitt mugshot (ansiktsbild tagen efter häktning för er som är lite kassa på engelska eller saknar väsentliga fängelsekunskaper) och jag har slut på näsdukar blir det väl loppelådan då.   

Kan inte nog understryka hur tacksam jag är gentemot min omgivning som står ut med mig. Framförallt min underbara mamma, min tålmodiga pojkvän och samtliga vänner som jag gråter ut hos i tid och otid utan någon egentligen vettig anledning.

Aj luv jo all!

 

One thing I knew for sure.

I was unconditionally and irrevocably in love with him.