R.I.P Nellisen, som skaffade sig en enkelbiljett till kinarestaurangen imorse. Nu är du rökt!
Jag är inte för dödsstraff, men detta beslutet är väl genomtänkt och begrundat. När jag gick och la mig hoppade hon runt i min väska och lekte oavbrutet i tio minuter tills jag stängde in den i garderoben. Efter det gick hon rätt upp i sängen och ströp Torres som låg och sov så fint intill mig, så han var tvungen att fläta till henne och sen var han också igång. Efter det välte hon ljusstaken, krukan, min vattenflaska, tvättkorgen (!) och en ram. Efter det åkte hon ut i köket med stängd dörr. Där satt hon och krafsade på dörren och skrek tills jag var tvungen att öppna för att iallafall grannarna skulle få sova. Då drog hon direkt in i badrummet och hängde sig i min kofta, sen avvek hon några timmar för att sedan väcka mig genom att bita i mina snören på mjukisbrallorna som låg brevid sängen. Jag bestämde mig då för att älska henne ändå och lyfta upp henne i sängen för att lugna ner henne men då biter fanskapet mig i tårna istället.
Så har det fortsatt hela natten. Det är därför jag sitter och bloggar klockan åtta på morgonen en ledig lördag. Så fuck it, nu drar jag till stranden. Och nej, inte bo01, Ribban eller Sibbarp. Då hade jag hellre stannat inne.
Bloggheader
lördag 4 juni 2011
fredag 3 juni 2011
Allt jag behöver nu...
Vad jag skulle kunna tänka mig just nu:
1. En costum made Bugatti Veyron, och en stad utan fartgupp, övergångsställen, rödljus och stopplikt.
2. En taklägenhet med högt till tak, öppen planlösning, takterass (gärna med en jacuzzi-tunna) och ett fönster i sovrumstaket.
3. En nanny till mina bråkstakar till katter.
4. En vit iphone.
5. Ett vitt skal till macbooken så att den inte känner sig ensam.
6. En vit figursydd klänning som passar iphonen och macbooken.
7. Ett par vita Louboutinskor till klänningen.
Utöver det är jag så nöjd med mitt liv så. Jäkligt nöjd! Där har du årets önskelista Mamma ;)
1. En costum made Bugatti Veyron, och en stad utan fartgupp, övergångsställen, rödljus och stopplikt.
2. En taklägenhet med högt till tak, öppen planlösning, takterass (gärna med en jacuzzi-tunna) och ett fönster i sovrumstaket.
3. En nanny till mina bråkstakar till katter.
4. En vit iphone.
5. Ett vitt skal till macbooken så att den inte känner sig ensam.
6. En vit figursydd klänning som passar iphonen och macbooken.
7. Ett par vita Louboutinskor till klänningen.
Utöver det är jag så nöjd med mitt liv så. Jäkligt nöjd! Där har du årets önskelista Mamma ;)
onsdag 1 juni 2011
Bättre än porr...
Surfar sovrumsinredning...
Åhh! Nu behöver jag bara en händig man, ett stort sovrum och obegränsade resurser.
I fix, I fix!
Jag på kryssning?
Idag fick jag en förfrågan om jag skulle vilja hänga med på en kryssning...
HAHAHAH!
Jag fick veta ungefär var den skulle gå också, men det har jag glömt. Av den enkla anledningen att det är oviktigt. Ni som känner mig, ni tänker också nu:
HAHAHAH!
Lilla jag på en kryssning. Ni måste fan skämta med mig! Jag har varit sjösjuk sedan en förfärlig båttur till Bornholm för tusen år sedan. Drygt tio år senare fick jag äran att köra en motorbåt, för "om du kör den så kan du inte bli sjösjuk, det kommer du att se". Jag spydde rätt ut över kanten oavbrutet tills motorbåten var i hamn (och då hade jag ändå kört den en bra bit ut). Förra året satt jag och höll mig i bordet på Tysklandsfärjan, övertygad om att det faktiskt gungade, trots att en viss person lugnt och sansat intygade mig om att det absolut inte gungade.
Båtar är skit. Jag kliver inte på om jag inte måste. Jag kör hellre hundra mil än att åka en mil med båt. Det är värt det. Jag är värd det.
Så, jag tackar ödmjukast för inbjudan, men jag åker inte båt. Oavsett storlek och bekvämlighet. Jag ser ingen njutning i det. Kan vi inte göra något annat? Typ detta:
HAHAHAH!
Jag fick veta ungefär var den skulle gå också, men det har jag glömt. Av den enkla anledningen att det är oviktigt. Ni som känner mig, ni tänker också nu:
HAHAHAH!
Lilla jag på en kryssning. Ni måste fan skämta med mig! Jag har varit sjösjuk sedan en förfärlig båttur till Bornholm för tusen år sedan. Drygt tio år senare fick jag äran att köra en motorbåt, för "om du kör den så kan du inte bli sjösjuk, det kommer du att se". Jag spydde rätt ut över kanten oavbrutet tills motorbåten var i hamn (och då hade jag ändå kört den en bra bit ut). Förra året satt jag och höll mig i bordet på Tysklandsfärjan, övertygad om att det faktiskt gungade, trots att en viss person lugnt och sansat intygade mig om att det absolut inte gungade.
Båtar är skit. Jag kliver inte på om jag inte måste. Jag kör hellre hundra mil än att åka en mil med båt. Det är värt det. Jag är värd det.
Så, jag tackar ödmjukast för inbjudan, men jag åker inte båt. Oavsett storlek och bekvämlighet. Jag ser ingen njutning i det. Kan vi inte göra något annat? Typ detta:
eller
eller
Jag är med på vilket som.
tisdag 31 maj 2011
Om sorg.
Jag kan inte hålla mig... jag saknar min blogg! Mitt forum. Min offentliga dagbok. Min låtsaskompis som låter mig berätta och bara lyssnar. Alla borde ha en låtsaskompis även om jag anser att Molgan är ett något förlegat namn. Min låtsaskompis heter "Sanningen om Mika". Det känns lite mer konstruktivt.
Jag vet inte om bloggen öppnas upp riktigt än. Men idag skriver jag ett inlägg. Jag kommer inte att skriva om vad jag gör om dagarna än på ett tag, men när jag känner för det kommer jag att posta min åsikt och mina tankar om saker och ting här och då är det fritt fram för alla som önskar att läsa. Anledningen till att jag skriver idag, är att författaren till en blogg jag följt i fem år (längst av alla bloggar jag någonsin följt) drabbats av en av de sakerna som jag listat på min "det värsta som skulle kunna hända"-lista gemensamt med saker som att förlora nära och kära, drabbas av hemska sjukdomar, förlora egenskaper och möjligheter som jag värdesätter och andra saker som krig och elände. Hon har fått missfall.
Och värre än att hon har fått missfall, det finns till och med folk som bagatelliserar saken på hennes blogg. Fy och farao! Det ska jag fan säga! Jag har inga barn, så jag vet inte hur det är att förlora ett levande barn. Däremot har jag svårt att tänka mig att sorgen efter något som man längtat efter och glatt sig åt, som upplevs efter ett missfall skulle bli mindre av den enkla anledningen att "man ändå inte hade barnet". Jag drar rakt och ärligt slutsatsen att denna kvinnan uppenbarligen inte genomgått några känslomässiga motgångar, allra helst rörande graviditet och barn när hon påstår att fina, annars så roliga men nu helt knäckta, Malin "överdramatiserar" när hon i sina blogginlägg beskriver sin sorg över förlusten av ett barn hon burit inom sig.
Det jag känner sorg över, är inte samma sak som det du kanske känner sorg över. Jag kanske har en lägre sorgtröskel när det kommer till vissa saker, och du kanske bara känner sorg i extrema situationer. Vi är alla olika, och det ena är inte mindre rätt än det andra. Jag tror definitivt att ett missfall kan omkullkasta hela vardagen. Jag tror utan tvekan att ett missfall kan få dig att stanna kvar i sängen så länge som det krävs. Få dig att glömma bort grundläggande behov som att äta, sova, duscha och allt annat som normalt sett går på rutin. Det krävs ingen "mer känslig" person för att sörja något som enligt vissa kanske inte ens levt, men som du förberett dig på att snart få träffa. Om jag skulle sätta mig in i Malins situation så skulle jag tro att hon, efter det att hon fick ett positivt graviditetstest, känt sig något av lite helig. Lite speciell. Hon har burit sitt barn inom sig. Hon har vaktat något oskyldigt mot världen. Inom sig. Hennes kropp har beskyddat det barn som varit beroende av hennes kropp för att överleva. Men hennes barn överlevde inte ändå. Och nu är hon tom. Fysiskt och psykiskt.
Jag vill med detta inlägg hälsa det känslokalla fanskapet som tillåtit sig själv kommentera Malins blogg på det sättet hon gjort: har du inget snällt att säga så håll käft! Och så vill jag naturligtvis, från djupet av mitt hjärta, beklaga Malins sorg. Hennes styrka är att hon har tre fina barn sedan tidigare. Och hennes stöd får bli att tusentals kvinnor gått igenom detta innan henne och de flesta har överlevt, några har till och med blivit lyckliga igen. Och för att komma dit måste man sörja, sörja utav bara helvete. Dygnet runt, i omgångar och stundtals mer och stundtals mindre.
För att ta sig igenom sorg ska man igenom helvetet och sedan tillbaka. Det finns inga genvägar. Det är helt och hållet min personliga uppfattning, så ta inte allt för hårt på det. Så gör jag. Jag accepterar att det gör ont, och sedan vänder jag mig helt och hållet till alla andra som förklarar det bättre än jag:
Jag vet inte om bloggen öppnas upp riktigt än. Men idag skriver jag ett inlägg. Jag kommer inte att skriva om vad jag gör om dagarna än på ett tag, men när jag känner för det kommer jag att posta min åsikt och mina tankar om saker och ting här och då är det fritt fram för alla som önskar att läsa. Anledningen till att jag skriver idag, är att författaren till en blogg jag följt i fem år (längst av alla bloggar jag någonsin följt) drabbats av en av de sakerna som jag listat på min "det värsta som skulle kunna hända"-lista gemensamt med saker som att förlora nära och kära, drabbas av hemska sjukdomar, förlora egenskaper och möjligheter som jag värdesätter och andra saker som krig och elände. Hon har fått missfall.
Och värre än att hon har fått missfall, det finns till och med folk som bagatelliserar saken på hennes blogg. Fy och farao! Det ska jag fan säga! Jag har inga barn, så jag vet inte hur det är att förlora ett levande barn. Däremot har jag svårt att tänka mig att sorgen efter något som man längtat efter och glatt sig åt, som upplevs efter ett missfall skulle bli mindre av den enkla anledningen att "man ändå inte hade barnet". Jag drar rakt och ärligt slutsatsen att denna kvinnan uppenbarligen inte genomgått några känslomässiga motgångar, allra helst rörande graviditet och barn när hon påstår att fina, annars så roliga men nu helt knäckta, Malin "överdramatiserar" när hon i sina blogginlägg beskriver sin sorg över förlusten av ett barn hon burit inom sig.
Det jag känner sorg över, är inte samma sak som det du kanske känner sorg över. Jag kanske har en lägre sorgtröskel när det kommer till vissa saker, och du kanske bara känner sorg i extrema situationer. Vi är alla olika, och det ena är inte mindre rätt än det andra. Jag tror definitivt att ett missfall kan omkullkasta hela vardagen. Jag tror utan tvekan att ett missfall kan få dig att stanna kvar i sängen så länge som det krävs. Få dig att glömma bort grundläggande behov som att äta, sova, duscha och allt annat som normalt sett går på rutin. Det krävs ingen "mer känslig" person för att sörja något som enligt vissa kanske inte ens levt, men som du förberett dig på att snart få träffa. Om jag skulle sätta mig in i Malins situation så skulle jag tro att hon, efter det att hon fick ett positivt graviditetstest, känt sig något av lite helig. Lite speciell. Hon har burit sitt barn inom sig. Hon har vaktat något oskyldigt mot världen. Inom sig. Hennes kropp har beskyddat det barn som varit beroende av hennes kropp för att överleva. Men hennes barn överlevde inte ändå. Och nu är hon tom. Fysiskt och psykiskt.
Jag vill med detta inlägg hälsa det känslokalla fanskapet som tillåtit sig själv kommentera Malins blogg på det sättet hon gjort: har du inget snällt att säga så håll käft! Och så vill jag naturligtvis, från djupet av mitt hjärta, beklaga Malins sorg. Hennes styrka är att hon har tre fina barn sedan tidigare. Och hennes stöd får bli att tusentals kvinnor gått igenom detta innan henne och de flesta har överlevt, några har till och med blivit lyckliga igen. Och för att komma dit måste man sörja, sörja utav bara helvete. Dygnet runt, i omgångar och stundtals mer och stundtals mindre.
För att ta sig igenom sorg ska man igenom helvetet och sedan tillbaka. Det finns inga genvägar. Det är helt och hållet min personliga uppfattning, så ta inte allt för hårt på det. Så gör jag. Jag accepterar att det gör ont, och sedan vänder jag mig helt och hållet till alla andra som förklarar det bättre än jag:
fredag 27 maj 2011
I need a break.
Kära bloggläsare,
Av flera olika anledningar kommer bloggen ett tag framöver ligga nere. Jag ber om respekt för situationen och hoppas att ni som tyckt om att följa den återvänder när den är tillbaka igen. Nu tar jag en time out.
Av flera olika anledningar kommer bloggen ett tag framöver ligga nere. Jag ber om respekt för situationen och hoppas att ni som tyckt om att följa den återvänder när den är tillbaka igen. Nu tar jag en time out.
Kramar till er alla!
torsdag 26 maj 2011
Dagens äventyr!
Okej, bloggen har ju varit lite slö de senaste dagarna, men nu får vi den på fötter igen! Eller vad säger ni?
Igår hade jag en nyttig-dag och fixade en massa. Sedan snackade jag psykopater i telefon halva natten, men det var fan hur trevligt som helst måste jag motvilligt erkänna ;) Idag har jag bara ägnat mig åt saker som jag vill göra (minus vaccinationen, det är definitivt också ett måste). Jag cyklade och handlade bullar imorse och hade lyxfrukost. Sen kom mamma och så stack vi upp i stan och handlade massa fint i den nya (?) inredningsbutiken på Baltzargatan!
Igår hade jag en nyttig-dag och fixade en massa. Sedan snackade jag psykopater i telefon halva natten, men det var fan hur trevligt som helst måste jag motvilligt erkänna ;) Idag har jag bara ägnat mig åt saker som jag vill göra (minus vaccinationen, det är definitivt också ett måste). Jag cyklade och handlade bullar imorse och hade lyxfrukost. Sen kom mamma och så stack vi upp i stan och handlade massa fint i den nya (?) inredningsbutiken på Baltzargatan!
Blev en del till lägenheten:
Alla flickor borde äga ordentliga grillbestick!
Muggar till strand-, skogs- och balkonghäng.
Den finaste krukan jag någonsin kommer att äga!
Och katterna fick:
Och själv fick jag ett klarrött läppglans som det inte går att få en rättvis bild på så ni slipper den. Skall bäras till min lilla svarta eller till ingenting alls. Så var det med det.
Shoppingrundan avslutades med lunch på Jensens och nu ska jag ägna mig lite åt ett projekt, och ikväll ska jag på hemligheter. Det ser vi fram emot!
Bloggar snart igen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)