Jag döpte bloggen till "Sanningen om Mika", med syftet att berätta mina allra innersta hemligheter. Det finns sanningar som jag hade tänkt att berätta, men aldrig gjorde. Det finns människor som berörs av dessa sanningar, som kommer att få stå för de sakerna själv en dag. Det får vi alla. Men det blev inte min sak att berätta. Inte för att jag var feg, utan för att de någonstans på vägen blev oviktiga för mig att berätta.
Jag startade bloggen främst för att ha något att göra om kvällarna när jag tröttnade på att vara ensam i 60 kvadratmeter tom lägenhet. I snart ett år och åtta månader har denna blogg varit ett helt underbart sällskap. Folk har älskat den, och hatat den. Folk har anmält den, och folk har öst beröm över den. Att driva denna blogg har varit etthundra procent njutning. Varje ord jag skrivit ner och sedan publicerat har speglat olika sidor av mig. Olika sidor som jag bär, och står för.
Ettusentjugosex inlägg har jag skrivit i denna blogg, men nu känner jag att jag inte har något mer att ge er. Det jag har kvar att bjuda på är inblickar i mitt vardagliga liv, och så intressant anser jag inte mig själv vara som person. Så jag lämnar över stafettpinnen till någon annan som har viktigare saker att säga. Saker som spelar roll. Inlägg som berör. Så ska jag ägna mitt liv åt att fortsätta utvecklas i mig själv.
Sanningen om Mika handlade om att ta reda på vem jag verkligen var. Det vet jag nu.
Jag är Mika. Lycklig. Stark. Självständig. Älskad, och hatad. Trygg i mig själv, äntligen.
En dag kanske vi ses igen, om saknaden skulle bli för stor. Det har varit ett sant nöje att berätta sanningen om Mika! Det har varit ett sant nöje att i varje inlägg få berätta sanningen om mig själv. Ett stort tack till alla er som följt mig!
