Bloggheader

Bloggheader

söndag 2 oktober 2011

En tragedi stänger ner bloggen.

På grund av en fruktansvärd tragedi har jag idag valt att inte berätta om gårdagen, inte belysa hur vida jag utfört dagens valfria kom-i-form-aktivitet och berätta för er hur kommande vecka kommer att se ut. Mestadels för att det är oviktigt. Oviktigt för i valet mellan att leva och dö, så finns det idag en människa som valt att dö.

Med det sagt vill jag säga att jag hyser den största respekten för de som väljer att avsluta sitt liv i förtid. Jag tycker att det är fruktansvärt, och jag har full förståelse för att närstående ser det som en mycket egoistisk handling men när man som människa känner ett behov av att välja bort livet till förmån för döden så anser jag att resultatet inte kan bli något annat än en tragedi. Jag skulle vilja att ingen, någonsin, mår så dåligt på något sätt överhuvudtaget att döden blir ett förstahandsval. Men jag tror att jag, liksom alla andra, förstår att så inte alltid är fallet. Sanningen är den, att vi år 2011 i Sverige, fortfarande har en ganska hög andel befolkning som mår väldigt dåligt. I förhållande till den andelen är det dock inte alla som väljer denna utgången. Många får hjälp, flera mår till slut bra, men för några består mörkret och lika befriande som det är för mig att leva blir nog döden för denna människa. 

Så har jag valt att se det. Hur fruktansvärd, otänkbar och förlamande tanken än kan vara så finns det en människa som idag har befriats från det mörker som fick denna person att överge livet. Att tänka på något annat sätt än det är omöjligt. Då skulle man gå under.

Och tanken på att det finns ett brev gör mig helt förkrossad. Ord nedskrivna på ett papper. De sista ord som någonsin kommer att skrivas. En förklaring till de efterlevande. Vad där står vill jag inte ens spekulera i. Varför vill jag inte heller spekulera i. Det enda jag vill göra är att önska å alla mina lyckligaste stjärnor att det finns ett liv efter döden, i vilket denna person får allt gott som kan undvaras.

/M. Mina tankar går till familj och anhöriga. Till alla som någonsin förlorat en anhörig på detta sättet. En dag ses vi alla igen. På något sätt.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar