När jag tänker tillbaka på de åren som jag hittills levt så har det i omgångar varit mycket ensamt. Jag är ett ensambarn. Min mamma var ensamstående med mig. Av olyckliga omständigheter i min barndom, var jag ibland ensam trots att min mamma var högst närvarande. Att växa upp med en ensamstående mamma med långa arbetsdagar kunde ibland vara ganska ensamt.
Sedan blev man tonåring, och livet som tonåring var aldrig någonsin ensamt. Omgiven av mängder med vänner, killar och fester var livet ett dygnet runt-bot mot ensamhet. Och efter det följde männen i mitt liv. Första förälskelsen innebar en upptagen telefonlinje dygnets alla vakna timmar, de dagarna vi inte låg innestängda på mitt rum och ägnade oss åt ett av många hångelmaraton naturligtvis. Sen kom nästa object of my affection, och i hela honoms familj förälskade jag mig. Jag borde haft ett eget rum i deras hus, så lite tid tillbringade jag i mitt eget hem. Och efter det kom den senaste kärleken jag haft. Det gick fort så in i helvete, och en dag ringde jag bara hem till mamma och meddelade att jag tänkte flytta. Det var klivet in i vuxenvärlden, ut ur tonårens ständiga oensamhet och in i en större ensamhet än jag på många sätt kan förklara.
Det där med att vara vuxen känns så overkligt på något sätt. Trots att det är tre år sedan mamma plockade ner mitt namn från sin dörr, och snart ett år sedan jag plockade ner någon annans namn från min dörr så känns det här med att bo själv ganska omtumlande ändå. Och fantastiskt. Fantastiskt underbart. Men aldrig ensamt. Skillnaden mellan ensam och ensam är att det finns stunder när ensamheten är befriande och stunder när ensamheten är bedövande. Dom stunderna kommer man aldrig ifrån, oavsett hur ensam man är eller inte är. Jag gör inte det i alla fall. Och jag är allt annat än ensam. Självvalt ensam ibland. Självvalt ensam i väntan på någon som jag inte skulle känna mig ensam med. Självvalt ensam med mig själv.
Men aldrig ensam. Bara självvalt själv. Ensam fast i en bättre klang.
Jag är själv.
ursäkta, men nu flyger språkpolisen i mig i taket. en mycket bra text, och jag förstår precs vad du menar, men jag är så allergisk mot ordet själv..."gick du själv?" "körde du dit helt själv?" ensam heter det, att gå själv innebär att man inte har nån som rör på benen åt en, man gick för egen maskin, men ändå lika gärna tillsammans med någon, jag körde själv bilen, men det satt tre i baksätet, körde jag inte själv så var det någon som hjälpte mig växla... ;)
SvaraRadera