Vad som hade varit skönt, och vad jag gör.

Vet vad som hade varit jävligt skönt? Ja, jag säger jävligt. Jävligt jävligt jävligt. 

Att skicka katterna på ett kattpensionat en månad eller två. Eller tio.
Att ha en självtömmande kattlåda.
Att betala någon som putsade mina fönster.
Att betala någon som tvättade åt mig. Och strök kläderna. Framförallt strök.
Att betala någon som städade åt mig. 
Att betala någon som tömde diskmaskinen.
Att betala någon som handlade till mig. Och lagade maten.
Att lämna in bilen någonstans och magiskt få tillbaka den med vinterdäck, utan repa och färdigbesiktigad. Fulltankad och körklar. Med en doftgran i backspegeln.
Att arbeta deltid så att jag resten av tiden kunde beta av min att göra-lista.

Men vet ni vad jag istället gör? 

Jag knyter ihop min millimeterkorta stubin med en meterlång och påminner mig själv hur mycket jag älskar katterna.
Jag tömmer lådfan.
Jag putsar fönsterna själv. Någon dag.
Jag tvättar, städar, tömmer diskmaskinen, handlar och lagar mat.
Jag lämnar in bilen nästa vecka. Sedan fixar jag vinterdäck. Och sen kör jag till besiktningen i riktigt riktigt kort kjol, en urringning till naveln och himlar med ögonen och så tänker jag inte mer på det. Sen tankar jag. Och hänger in en gran.
I helgen gör jag en ny att göra-lista över det viktigaste. Och sen gör jag en tidsplan. Och sen kirrar jag det med.

Jag vet inte om det är sömnbrist, orkeslöshet eller bara allmänt gnäll som får mig att se nattsvart, men jag njuter inte så värst mycket av mitt underbara liv. Och det är illa. Måste börja njuta av hur lyckligt lottad jag är. Nu, med en gång. Imorgon kanske allt är borta!