Det här med sambolivet.

Alltså sambolivet kan, enligt mig, vara mycket attraktivt ur flera synpunkter. Jag gillar tanken att dela mitt liv och mitt hem med någon. Jag gillar tanken på att laga mat åt någon, och det känns ju helt överkomligt att somna och vakna upp bredvid någon.

Det tar såklart inte slut där, men sedan kommer alla de sakerna man stör ihjäl sig på, och det är dom sakerna man lär sig att leva med och kanske inte bryr sig så mycket om efter ett tag.

Men mina grannar, dom får fan sambolivet att kännas som jordens sämsta nitlott. När jag hör dom leva jävel dag ut och dag in så känner jag aldrig mer för att bo med någon igen. Hur fan man kan somna till deras bråk och tio timmar senare vakna upp, fortfarande till deras bråk, övergår mitt förstånd. Om man hatar varandra så mycket, kan man inte då göra alla en tjänst och bo i hus? Med det sagt menar jag inte att man inte får bråka i ett förhållande. Tvärt om. Jag är för bråk och passion. Jag är för att man tar upp saker till diskussion och att man står på sig även om det blir en konflikt av det. Vad jag inte är för, är att man gör det hela tiden för då känns det kanske som att bråken överröstar passionen något?

Och utan passion = inget förhållande Mika vill leva i. Sen är jag kanske inte representativ för resten av världens befolkning, men jag tror att alla kan vara överens om det faktum att ska man bo tillsammans - ja då får man faktiskt hålla sams någon dag i veckan!