Min dag började i sängen. Vilken jäkla överraskning va? Överraskande med denna dagen var dock att man vaknar med illamåendet från helvetet och jordens största vagel i ögat. Jag klädde på mig det som låg närmst på golvet vilket fick min kollega att fråga om jag fortfarande hade pyjamasen på mig när jag kom till jobb. Nä men tack så hemskt mycket.
Till frukost åt jag på grund av illamåendet en kiwi (sjukt underskattad frukt) och var i sin tur på grund av denna spartanska frukost hungrig igen när jag var på väg ner för trapporna. Men lite av en expert på illamående som jag faktiskt blivit under åren vet jag att illamående bäst svälts ut.
Väl på jobb ägnade jag merparten av förmiddagen åt att hitta någon form av dagsform och att arbeta upp tempot från snigelfart till acceptabelt. Det gick, men det var minsann på slutspurten. Jag jobbade klart, satt lite i möte och åt. Sen gick jag hem.
Passade på att pumpa cykeln som luftmässigt påminde om ett hjul med en servett runt om. Välte cykeln på mina vita "pyjamasbrallor" så att jag blev kladdig mest överallt. Pillade lite på ventilerna, och slogs med luggen som är ett frisyrmässigt självmord i blåsiga tider.
När jag kom in i porten bestämde jag mig för att ta hissen upp. Jag tar aldrig hissen upp. Jag borde inte tagit hissen upp av den enkla anledningen att vi har spegel i hissen. En jävla skitspegel om jag får säga det. Måste vara nått jäkla fel på den! För i spegeln stod en svintrött tjej, med svart cykelskit i hela ansiktet, löv i håret och en vagel i ögat som minst sagt arbetat upp sig under dagen.
Vad hände med dagarna utan vaglar, illamående och när cykeln pumpade sig själv? Var är dom dagarna? Jag kan tänka mig en sån dag nu, när som helst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar