Idag har jag varit hos de, alltid så duktiga, tjejerna på hårakademin. Det var en enda lång njutningsfest får jag väl säga! Hon pysslade med mitt hår som att det var guld, och jag bara tog emot och tog emot. När hon sedan avslutade med att säga att hon hade gjort vad som helst för att få mitt hår ville jag bara ringa mamma och berätta vilket hårunder hon skapat!
Men jag lät bli. Det är nämligen fult att skryta i Sverige.
På salongen, samtidigt som jag, satt där en annan tjej. Henne hade jag väldigt stora problem med under de 90 minuterna som jag befann mig på salongen. Hon hade ungefär en meter långt hår. Mellan 80 och 100 cm i alla fall. Utan att tveka. Och det första hon säger är; "jag vill absolut klippa så lite som möjligt". Sånt stör jag mig på. Det är okej att ha hår till gumpen när man är liten och inte fattar bättre, men när man sedan passerar femårsgränsen tycker jag att det upphör att vara okej att nästan trampa på sitt eget hår. Då tycker jag att man klipper sig. Om man inte kan skiljas från sitt eget hår så tycker jag att man uppsöker hjälp. Så tycker jag.
När hon hade hånat klart mig med sitt jäkla sätt åkte jag hem, la mig i sängen och åt 150 gram mjölkchoklad medan jag försökte att hitta en endaste liten bra anledning till varför jag någonsin skulle resa mig och bryta detta härliga sockerrus.
Jag kom på flera, men ligger ändå kvar. Det kallas dålig karaktär.
Jag kom okså på några!!!
SvaraRadera