Det här med förlegad kärlek.

Min syn på kärlek har alltid varit väldigt romantisk. Förutom en period i tonåren när jag tyckte att män var världens avskum och totalt onödiga så har jag för det mesta föreställt mig att jag till slut skulle leva lycklig resten av mitt liv i ett passionerat förhållande med en man som kunde ta hand om mig och skydda mig mot världens alla faror.

En del av den fantasin finns fortfarande kvar hos mig. Jag vill väldigt gärna tro på ett förhållande som håller livet ut. Och passionen är ju svår att avtala bort, med mitt hetsiga temperament. Men den där biten med en man som kan ta hand om mig och skydda mig mot världens alla faror förutsätter ju att jag inte kan ta hand om mig själv, och den tanken kan jag inte riktigt förlika mig med. Det känns väldigt förlegat.

Naturligtvis kan jag ta hand om mig själv. Och i stor utsträckning även skydda mig själv mot en hel del faror också. Liksom att jag kan hålla upp dörrar själv. Betala för min egen mat på en restaurang. Hälla upp min egen dricka. Öppna lock och korkar. Hålla värmen utan någon som håller om mig om nätterna. Ja, ni fattar.  

Men om jag vill ha en liten del av det också, betyder det då att jag är helt förlegad?