Jag är inte rädd.

"Jag är inte rädd, jag klarar mig alltid".

Det bästa jag någonsin gjort för min självständighet och självkänsla var när jag i december 2010 köpte nummer 269 av ELLE och satte mig i soffan med ytterjackan på och sträckläste hela intervjun med Helena Seger.

Jag gjorde det inte för att hon är tillsammans med Zlatan. Jag tycker inte att det är en särskilt fascinerande merit. Jag gjorde det för att hon, som människa, fascinerar mig. Jag tror att vi, som kvinnor, har en hel del att lära oss av varandra och våra framgångar. 

Hon uttalar saker i denna intervjun som kvinnor normalt sett inte gör, vilket gör att det känns extra äkta. Självklart kan jag inte gå i god för att det här är etthundra procent henne, jag känner ju inte henne, men om hon ljuger sig igenom hela denna intervjun så gör hon det i alla fall med finess.

"När jag var ensam och körde min stora motorcykel genom landskapet på sommarkvällarna... Det var sådan glädje".

"Av kompisarna från förr finns inte många kvar. De vänner som jag har behövt i livet, de har kommit nu. De som förstår att jag har stor integritet. Så har jag alltid känt. Jag ska bestämma hur nära och när".

"Jag står alltid för det jag säger. Det blir synd om de som kallar mig lilla gumman". 

Några veckor efter att jag läst denna intervjun separerade jag från min dåvarande sambo. Jag kunde inte fått en bättre uppladdning för det än Segers ord, ekande i mitt huvud; "jag vill inte att andra ska lösa min lycka och min tillfredsställelse". 

Så jag anammade det. Jag blev ansvarig för min egen lycka. Och det är jag fortfarande. Att jag har en underbar familj, fantastiska vänner och en engagerad partner - allt det där är bara en bonus! För i grund och botten är jag lycklig i mig själv. Det är otroligt befriande att vara oberoende.

Att i grund och botten vara lycklig, i sig själv.