Varför kan jag aldrig mäta upp ris/pasta/potatis på ett lite mer realistiskt sätt? Realistiskt som att jag antagligen alltid kommer att få kasta när jag kokar tio portioner och äter själv.
Hur många gånger ska jag hejdlöst prega in topsen i örat innan jag inser att det faktiskt sitter en trumhinna där?
När ska mina grannar göra hela världen, men mest mig, en tjänst och vräka sig själv?
Ska jag verkligen klippa av en bra bit av håret på fredag?
Hur cool kommer jag att vara i min nya vårjacka?
Hur många gånger ska jag kolla på den där bilden, förlora mig själv i ett leende och låta hjärtat slå ett extra slag innan jag vänjer mig?
Hur mycket onödig fakta kan jag få loss här innan jag själv fattar att jag måste sova? Bara en sak till... Chuck Norris was once shot. The bullet died.
Såatte.
Puss
Haha, trodde ni verkligen att jag skulle skriva ett långt inlägg om vilken lady & lufsen-middag jag ska servera, vilka raffiga underkläder jag ska bära hela dagen och hur vi ska sitta på varsin sida av bordet och titta varandra djupt in i ögonen?
Det tänker jag inte.
Jag behöver inte en kalendermärkt dag om året för att göra det. Det kan jag göra när fan jag vill. Jag tycker nog däremot att man ska ta sig en allvarlig tankeställare över hur ens förhållande mår om man behöver en utsedd dag som ursäkt för att göra något fint tillsammans.
Förra året gjorde jag en lista med saker jag hellre gör än att fira alla hjärtans dag. Den kan ni hitta här. Tycker att jag hade ganska bra koll på läget redan då.
/Mika. Firar enbart jul och födelsedagar på blodigt allvar.
Söndagar har alltid varit kniviga för mig. Det fanns en tid då jag hatade söndagar. Det fanns till och med en tid då jag grät varje söndag.
Det var längesedan jag hatade en söndag senast.
De senaste söndagarna har varit helt underbara, men dagens söndag hamnar nog i topp. Hade ett underbart kalas igår, sov ut, åt tårta till frukost, gick en sväng i stan och har nyss kommit hem från ett efterlängtat pulkaåk.
Jag skulle väldigt gärna vilja bidra med lite bilder från kalaset igår, men jag har inte hunnit ladda in dom från kameran än. Så tills dess får ni hålla tillgodo med dagens pulkabilder! Och vilka pulkaåk det var alltså. Ett tvillingåk tog det innan vi hade åkt sönder Emses pulka. Ett åk.
Jaha, Betnér var ju inget annat än outstanding. Som väntat. Vi skrattade så att vi grät. Innan föreställningen var vi på Spisen och åt en trerättersmiddag som det gamla paret vi är. Emse hade leggings och jag jeans. Sånt ska man alltid tänka på när man äter trerätters. Orutinerat Mika, orutinerat.
Och idag är det ju kalas. Det har väl ingen missat. Jävla tjat. Jag har varit uppe sedan klockan sju, men hunnit sova middag två gånger. Maten är lagad, sminket blev perfekt och jag valde en uppsatt hårfrisyr idag så slapp man klydda med håret.
Nu väntar jag bara på gästerna. Och presenterna.
Ikväll ska jag och Emse gå och se Magnus Betnér, som var vår julklapp till varandra. Han är en liten godbit den där Betnér, rapp i käften och påläst är han. Jag gillar sånt. Ser fram emot en skrattfest utan dess like, något som känns välbehövligt i denna kalasstressen som för övrigt snart är över. Dags att rusa nu, men först, I give you, the look!
Imorgon är det dags att gå och se Magnus Betnér i Lund. Dom säger ju att ett gott skratt förlänger livet, och det kan ju vara välbehövligt om man nu ska jobba femtio år till. Där smet nog en hel del röster iväg till sossarna (om vi ska förutsätta att de två är varandras motsatser), eller vad tror du Reinfeldt? Jag tippar på att uttalandet inte riktigt var hugget i sten. Det var nog inte så att man måste jobba tills man är 75, men att man skulle ha möjligheten till det om man vill. Men helt ärligt, det är nog inte så många som vill. Så jag ser gärna fram emot en pension om 4o år om det inte är för mycket begärt. Och om nu pensionskassan är så katastrofalt tom, så kanske vi kan se över lite andra utgifter som man skulle kunna dra in på? Jag tänkte att vi kunde börja med din lön.
Jag ska villigt erkänna att hur jag röstat politiskt innan har varit lite kortsiktigt. Det har varit mycket fokus på ekonomi och så. Men nu när jag fyller 25 år så är det slut med sånt. Nu ska jag rösta rätt. Jag ska rösta med hjärna och hjärta. Jag ska rösta på de som värnar om människor som arbetar och sliter, och värnar om de som arbetat och slitit i hela sina liv. Om jag betalar 25 eller 35% i skatt spelar mig inte så stor roll, så länge jag vet att den dagen jag inte kan bidra till samhället längre så tar samhället hand om mig. Det är väl rätt viktigt, tycker ni inte det?
Det är viktigt för mig att se de äldre människor i min omgivning som arbetat hela sina liv slipper vända på kronorna för ett drägligt liv. Jag föredrar att min skatt står kvar oförändrad framför att du även sänker pensionen ytterliggare. På det planet tycker jag att du kan ta dig i brasan Reinfeldt, liksom när det kommer till att utförsäkra sjuka människor som faktiskt är sjuka på riktigt. Om man gick lika hårt åt de som fuskar med sjukskrivningarna, som man gör med felparkerare så hade nog saken varit löst. Det är bara en idé. Utöver det har du en del poänger, men jag tycker att det står klart att du nog ska ta hjälp av dina kollegor i riksdagen och inte bara tuta och köra på egen hand. Det klarar du bevisligen inte.
Jag tänkte inte ens vända mig åt Socialdemokraternas håll, eftersom det fortfarande stormar rätt hårt i ert vattenglas. När ni har löst era interna problem tror jag nog att ni kan erbjuda folket ett alternativ. Och jag ser fram emot att se er lägga fram det.
För att samla alla kulorna i kulpåsen: Tänk på vilka frågor du ska driva hårt nu, Reinfeldt. Det sitter på karmakontot sen...
...
när man läser en text, och känner precis så som det står i texten?
Så känner jag nu.
Ur Petite:
När man väl rest sig upp från den där skiten och insett att livet nog inte är så tokigt i varje fall. När man känner sig starkar än någonsin och tänker att: nej nu ska jag fan ta mig an världen. När man kommit ur maskararänder på kinderna och typ pallat borsta håret - för som sagt vem bryr sig om det när man ändå har fått sitt hjärta krossat/är död inuti/orkar inte mer. När man tagit sina första vacklande steg mot total firhet - börjat planera en singelsommar. Allt som sedan givetvis skiter sig.
Det är då det kommer. Så klart. Ett nytt liv, en ny kärlek. En annan kärlek. En äkta kärlek. Då man byter den egna friheten mot två historier och en framtid. Där dramatik är något man stoppar längst in i den gemensamma - minmala - garderoben. Då man inte behöver oroa sig för att någon går ut på krogen - och inte kommer hem. Då mobilen mer är i vägen för att få vara två ifred än vad den är en plågoande. Då vänner plötsligt får en given tid i ens liv - och inte något i ens liv man håller på halster. (För om han hör av sig vill jag inte boka upp mig). När det plötsligt blir lite lättare att luta sig mot någon för man vet att om det här tar slut - då har vi i varje fall haft en tid som givit mer än den tagit.
