Och så kom mars.

Jag är rädd. Jag vet att jag är rädd. Rädd utan anledning till och med. Jag accepterar det. Det är naturligt att vara rädd säger alla, men då ska man helst ha en anledning till det. Jag har ingen. Jag är rädd i förväg. Förberedd.

För att förstå hur invecklat det är, så måste man ha varit där. Man måste ha smugit kring husknutarna, stålsatt för vad som stod runt nästa hörn. Man måste ha blivit krossad om och om igen av det svek som alltid väntade. Man måste ha gett chans på chans, och tänkt att denna gången ska den nog tas tillvara. Man måste ha blivit likgiltig. Och till slut så har man haft så lite kvar, att där inte var något mer att förlora. Och då, och först då, har man rest sig upp från den där avgrunden och lämnat den där versionen av sig själv bakom. Och då har man gråtit, tills tårarna tagit slut. Levt destruktivare än någon annan. Tvivlat på sig själv och sin förmåga. Letat efter en bättre version av sig själv. Och till slut har man gått vidare, hittat ett sätt, och aldrig mer sett tillbaka.

Men hur långt man än har gått, så bär man med sig sorgen. Och sveket. Och allt tvivel. Och allt det där gör det fruktansvärt svårt att vara orädd. För även om jag inte har något att förlora, så har jag ändå allt att förlora.   

Det här är mitt dilemma. Mitt krig att utkämpa. Min historia att bearbeta. 

Welcome to my truth. 

Tonight's the night we're gonna make it happen.

Nu är det T minus 6 hours. Herregud vad jag ligger bra på det! Skulle kunna ha att göra med att jag steg upp tjugo i åtta idag. Kan också ha och göra med att jag har allt på min sida idag.

Har powernapat i elva minuter med. Man vill ju inte skämma bort sig själv som Paula sa. Efter att jag lunchat så ska jag slänga mig i ett bad, och sedan ska jag göra underverk med mig själv. Jag hoppas på stor medhjälp från hårgudarna, ögonfranstämjarna, ögonbrynsplockaren samt att klänningen sitter där den ska. Hela kvällen. Och om den inte gör det, så hoppas jag att den åker av en bra anledning. 

Nu ska jag ha ett långt samtal med mina två sambor om varför dom kommer att vara förvisade till lägenhetens exklusivaste rum hela kvällen. Det kan gå precis hur som helst. 

Jag stålsätter mig.    

Det här med mitt liv alltså.

Jobbar hårt, planerar väl. Mest för att jag ska hinna med allt jag tar mig för. Och för att det ska bli bra. 

Idag har jag inhandlat nio liter vitt vin, sex liter rött vin och arton liter öl till min lilla get-together på lördag. Hoppas att det blir bra. Och blir det inte bra hoppas jag iallafall att jag blir dyngrak. Har även ordnat med lite snittar och plock också, så att det är tydligt att det är en tjugofemårsgrej och ingen fjortisgrej. 

Var på mobilia med, och handlade tandpetare (och några saker till, men regeln är att om det inte står med på inköpslistan behöver man inte bekänna det). Fick femhundra tandpetare för 4 kronor. Jag misstänker att dom är fabriksgjorda, men tänk om dom inte är det? Tänk om någon har suttit och täljt femhundra tandpetare för fyra kronor. Det blir ingen bra timlön. 

När jag kom till mobilia stod alla människor utanför i klungor eftersom dom hade någon brandövning/låtsasbrand/liten obetydlig brand som säkert inte ens omfattade den butiken jag skulle gå i. Först trodde jag att det var ett dåligt försök att stoppa mig från att shoppa, men efter trettio minuter sittandes på ett cykelställ insåg jag att det nog inte var så. Även om uttröttningstekniken helt klart är användbar som shoppingbroms.

Jag har hunnit tvätta med. Och städa. Ett rum, men ändå. Funderar på att sova på soffan inatt faktiskt. Den behöver man ju inte bädda. 

Sist men inte minst kan jag avslöja att jag de senaste två veckorna varit lite extra försiktig med vad jag gått in i för att ha så snygga spiror som möjligt till lördag. Igår lagade jag fisksoppa och det vet ju alla vid det här laget att Torres är en sucker för. Torres bestämde sig därför för att, lite försynt, klösa mig i knäet med enbart två klor som han stoppade så djupt in i knäfettet som han bara kunde. Så folk, om jag ser vampyrbiten ut på lördag så kan ni chilla. Edward har inte omvandlat mig än. 

   

Trubbel i paradiset.

Okej, så tydligen var gårdagens blogginlägg lite på gränsen. Jag var lite för deppig för er smak verkar det som. Flera har nämligen hört av sig och undrat hur det står till, om det är trubbel i paradiset eller till och med om någon har dött.

Allt är bra. 

Men om ni tror att denna blogg drivs av någon som är lycklig jämt, så tror ni fel! Jag är olycklig ibland, nöjd för det mesta och riktigt lycklig ofta. Och om jag ska blogga alla dagar, som jag verkligen strävar efter, så kommer min olycka ibland att lysa igenom. 


Att vara olycklig är ibland en del av min vardag. Det hjälper mig att uppskatta hur bra jag har det annars. Jag är inte blondinbella. Jag kör inte på så det ryker hela tiden. Jag stannar upp ibland och känner efter. Njuter av ögonblicket. Njuter av att leva. Njuter av att jag lever en gång, och det är nu.

Men tack för att ni hör av er, och bryr er. Det betyder jättemycket! Nu ska jag sticka och spöa mina kollegor i bowling. 

/Mika. Tror minsann att formen är tillbaka ändå. 

 

Idag är en sån dag.

Ni vet dom där dagarna när man bara flyger fram? Dansar på små rosa moln? Glider på räkmackan genom tillvaron och livet är en fest?

Idag är inte en sån dag.

Dream of ways, to make you understand my pain. Idag är en sån dag. 

Oh pretty baby, don't let me down I pray. Idag är en sån dag. 


Idag är en sån dag när det inte hjälper att tröstäta hela skafferiet tomt. Idag är en sån dag när man lipar till To Zion fast man borde vara immun vid det här laget. Idag är en sån dag när man inser att man har varit i bättre form.  Idag är en sån dag som man undrar om man någonsin kommer att komma i form igen.

Det här med att kompromissa.

Ni vet att man ibland säger att i alla typer av fungerande relationer måste båda parterna till viss del kunna kompromissa?

Det här är så långt jag sträcker mig med dom där kompromisserna.

Snart måndag.