Jag är rädd. Jag vet att jag är rädd. Rädd utan anledning till och med. Jag accepterar det. Det är naturligt att vara rädd säger alla, men då ska man helst ha en anledning till det. Jag har ingen. Jag är rädd i förväg. Förberedd.
För att förstå hur invecklat det är, så måste man ha varit där. Man måste ha smugit kring husknutarna, stålsatt för vad som stod runt nästa hörn. Man måste ha blivit krossad om och om igen av det svek som alltid väntade. Man måste ha gett chans på chans, och tänkt att denna gången ska den nog tas tillvara. Man måste ha blivit likgiltig. Och till slut så har man haft så lite kvar, att där inte var något mer att förlora. Och då, och först då, har man rest sig upp från den där avgrunden och lämnat den där versionen av sig själv bakom. Och då har man gråtit, tills tårarna tagit slut. Levt destruktivare än någon annan. Tvivlat på sig själv och sin förmåga. Letat efter en bättre version av sig själv. Och till slut har man gått vidare, hittat ett sätt, och aldrig mer sett tillbaka.
Men hur långt man än har gått, så bär man med sig sorgen. Och sveket. Och allt tvivel. Och allt det där gör det fruktansvärt svårt att vara orädd. För även om jag inte har något att förlora, så har jag ändå allt att förlora.
Det här är mitt dilemma. Mitt krig att utkämpa. Min historia att bearbeta.
Welcome to my truth.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar