Jag är en stor flicka nu.

Jag tänker ibland att dom som säger att man bara får ett liv, och att det är här och nu, dom har inte riktigt förstått hur mitt liv ser ut. Jag är tjugofem år nu, och jag anser redan att jag upplevt flera liv. Absolut inga livstider, men mitt liv har inte alltid sett ut som det gör nu. Och om jag har tur, så kommer jag att få uppleva fler liv i takt med att jag lever flera år. 

Jag kommer kanske att få uppleva livet som karriärkvinna, chef, mamma eller moster. Livet som ägare av ett hus, eller livet som fru. Livet som lycklig och olycklig, och om jag är lyckligt lottad även att avsluta en livstid nöjd och tillfredsställd med allt jag hunnit uppleva.

En gång i tiden levde jag ett liv som gick ut på att vara andra till lags. När jag lät min utveckling stå tillbaka för andras. När jag ändrade på den jag var, för att passa andra bättre. Vilket liv det var. Vilken ångest. Vilka tårar. Vilken stress. Vilken olycka. 

Vilken dålig version av mig.

Jag är inte perfekt. Jag är inte den gladaste människan jag känner. Inte heller den snällaste, eller roligaste, eller snyggaste, eller smartaste. Kanske inte så taktfull som situationen ibland kräver och det händer att jag pratar utan att tänka. Men jag är 100 % Michaela. Jag är etthundra procent ärlig. Etthundra procent mån om att inte såra de som betyder något för mig. Etthundra procent engagerad i det jag tar mig ann. 

Och om det inte räcker, ja då förstår jag faktiskt inte varför ni ägnar mig en endaste minut av er tid. Det hade inte jag gjort. Jag hade aldrig investerat i en människa som inte är bra för mig, som inte gör mig lycklig mer än vad den gör mig ledsen (för ingen är lycklig jämt) och framförallt inte i en människa som inte utgör ett viktigt kapitel i mitt liv. 

Det, om något, är livet alldeles för kort för.