Friends without benefits.

Jag får be om ursäkt. Jag inser att jag var lite gnällig innan. Jag har egentligen inget att gnälla över, om man ska vara helt ärlig... Jag är frisk, har ett jobb som ger tak över huvudet och mat på bordet och jag lever i ett land där jag inte behöver vara nämnvärt rädd när jag lämnar min bostad (tror jag iallafall). Efter lite sömn och en dusch (med alla nya produkter) känner jag mig lite mer hoppfull och framförallt lite mer fräsch! Så, som utlovat, I give you: Vänner.


Min första vän, som jag minns, skaffade jag mig på dagis. Jag gick på ett OB-dagis, och gemensamt för oss två var att vi oftast var kvar till sist. Båda två hade ensamstående mammor som arbetade hårt, och båda två hade mammor som levde/hade levt i destruktiva relationer. Hon hette Janny, och till den dagen jag slutade på dagis var vi oskiljaktiga. När andra barn var rädda för att ramla av gungan, så var vi totalt orädda. Vi var två flickor som hade sett saker barn inte borde behöva se, och våra rädslor befann sig på en helt annan nivå. Vi sov ofta över hos varandra, för att avlasta varandras mammor, och vi kunde samtliga sånger till Skönheten och odjuret utantill. När vi slutade på dagis fick Janny skyddad adress och vi tappade kontakten. Än idag tänker jag på henne, min allra första bästis, och saknar vår relation.


I skolan hade jag många olika bästisar. Först någon i lågstadiet, sen någon annan i mellanstadiet för att byta ytterligare några gånger till i högstadiet. Alla bästisar var rätt olika varandra, det måste jag säga. Jag hade svårt att hitta rätt i grundskolan. Jag var både kluven och förvirrad, mest hela tiden. Till skillnad från de flesta i min klass, som var riktiga wannabe's, så valde jag att gå min egen väg vilket jag är väldigt glad för idag.


I gymnasiet träffade jag en massa roliga kompisar, och med några av dom har jag minnen som jag kommer att bära med mig för livet. Jag minns resor, fester och galna upptåg. I gymnasiet lade jag lite mer fokus på mig själv och sket i allt och alla. Jag körde min egen grej rakt igenom, och det fanns inte en sate på denna jord som uppmanade mig att göra något annat än min grej, ostraffat. I gymnasiet skolkade jag nästan ett helt år till förmån för mitt sociala liv, för att ägna de andra två åren till att skapa mig förutsättningar för den framtid jag såg framför mig. I gymnasiet hittade jag hem lite mer, kan man säga.


Efter gymnasiet skulle jag vilja påstå att jag träffat nya vänner genom olika stadium i mitt liv. Jag har knutit mig ann människor som jag känt mig likasinnad, på ett eller annat sätt. Det tog mig lång tid att komma över ångesten som det medförde att jag inte hade riktigt lika många kompisar som jag föreställde mig att det skulle vara bra att ha (jag drömde om femton, tjugo personer), och att istället inse att jag har flera (om än kanske inte tjugo) riktigt bra vänner som jag alltid kan vända mig till, som stöttar mig och som gör mig glad flera gånger om dagen. Det är till och med en upptäckt jag gjort rätt nyligen, men det är samtidigt en upptäckt som har gjort mig lite mer trygg i mig själv. 

För att hata ordspråk, tycker jag dock att dessa är rätt bra:

"Det finns inga vänner, bara ögonblick av vänskap", sagt av Jules Renard.

"En vän är den som kommer in när hela världen gått ut", sagt av Grace Pulpit.