"Hur som helst, nu är jag påväg igen. Samma resa. Men utan dig".
Att läsa hans blogg påminner mig om att jag en gång i tiden upplevt samma sak. Inte alltid samma känslor. Men vissa känslor är skrämmande lika. Den där tiden när man sov om dagarna och bearbetade om nätterna. När man rensade ut varje liten del av dig ur sitt liv. När paniken försökte att hålla en tillbaka, och befrielsen tog mig i handen och följde mig en bit på vägen.
Jag gjorde en liknande resa. Fast ändå inte samma sak. Jag åkte över bron. Ensam. Jag checkade in mina väskor. Ensam. Jag åt en flygplatsfrukost. Ensam. Jag satte mig på ett plan till Rom. Ensam. Jag landade. Ensam. Jag åkte med den förbeställda flygplanstransfern. Ensam. Sedan checkade jag in på mitt hotell. Ensam.
Och sedan tillbringade jag all vaken tid med Jessica, gamla minnen och god mat och gott vin. Och jag kände mig allt annat än ensam. Jag kände mig lycklig. Stark. Modig. Förväntansfull. Och redo. Framförallt redo.
Skillnaden mellan att vara med dig, och denna resan var att nu var jag ensam fysiskt också. Och inte bara ensam med dig. Och när folk trodde att det var svårt att komma över dig, så ska jag säga dom att det var det enklaste jag har gjort med dig! Det svåraste jag gjort var att försöka älska dig. Men även om du gjorde det omöjligt för mig, så älskade jag faktiskt dig.
Och när jag säger älskade, så menar jag älskade. Som i att jag inte gör det längre. Och det har egentligen inte med dig att göra. Men i mitt liv fanns det inget rum för att älska dig. I mitt liv kunde jag bara välja en av oss. Och denna gången gjorde jag det jag borde gjort från början.
Jag valde mig själv.
Du är modig och framförallt stark Mika <3
SvaraRadera