Maria, jag och julen.

Jag skulle kunna skriva om hur min dag varit, och allt jag hunnit med och inte hunnit med. Men för mig är allt sånt oviktigt nu, för min fina vän Maria har cancer. Det tar upp all min tankeverksamhet för tillfälligt. Följ hennes kamp här! Det tänker jag göra.

Eftersom jag ska jobba imorgon, så misstänker jag att jag kanske inte riktigt hinner slinka in här så ofta som jag skulle vilja och vill därför redan nu önskar er alla 

en riktigt god jul! 

Kan ni fatta att det här blir vår första julafton med bloggen? Gud vad tiden går fort! 

Och en sak till, erbjudandet kvarstår för er som inte har någon att fira med. Jag har fler stolar på vinden!

En stor julkram till er alla!

Torsdagen som gick.

Vaknar klockan 05 av att något kioskmongo tror att jag fortfarande festar på vardagarna. Det gör jag inte. 

Steg upp klockan 08, och gjorde ett tappert försök att snofsa till mig lite inför en heldag hos underbara Berit med Gunilla och Yvonne i Simrishamn. Lyckades väl delvis. 

Fick äran att åka med Gunilla som förare. Man kan säga att hon är världsvan bakom ratten, men utan mina växlingar är hon faktiskt ingenting. Idag tyckte hon dock tydligen att jag var för gammal för att sitta bredvid henne och växla på uppmaning. Och ja Gunilla, det fanns visst en desivon-kräm. Grattis...

Satte mig till bords hos Berit som "bara" skulle bjuda på köttbullar och brunkål men oväntat nog hade gjort ett helt julbord, och risgrynsgröt med saftsoppa och sex sorters kakor till kaffet. Den kvinnan är min idol, jag säger bara det! Om jag får äran att nå hennes aktningsvärda ålder (inte för att hon är gammal alltså, men sånt kan man inte bara ta för givet) så ska jag bli lika snygg, rolig och duktig som hon är!

Åkte hem till syrran som är snudd på död efter en segdragen förkylning och käkade sushi, snackade män och ålder.
"Du är väl 94a?"
"Alltså 93a, ursäkta miiiig!"
Känsligt det här med ålder alltså...

Mika VS "att göra"-listan 2-0 säger jag bara. Imorgon är det fredag och då ska jag äga den sista listan! Och sen är det äntligen, äntligen julafton!!

Nä, men jag är inte stressad!

Ser jag stressad ut? 

Jag?

Vad får dig att tro det? Bara för att jag gjort tio stycken att göra-listor idag? En för varje dag, och en för varje rum, en för katterna och en för mig själv.

Men jag är inte stressad om du tror det. Allt är ju nästan klart. Minus typ nittionio procent. Men det är lugnt, för det är typ två dagar kvar till julaftonsmorgon, två dagar som jag är borta det mesta av dagarna, men vem behöver sömn för att vara helt ärlig? Sömn är överskattat. 

Som läget ser ut nu, så har jag strukit två punkter på dagens att göra-lista, och klockan är ju bara kvart över sju. Ingen julmat är förberedd, inga dukar strukna, Torres har kåda i hela pälsen efter en tango med granen och det dröjer innan jag kan lyfta ut en nygräddad mjuk pepparkaka ur ugnen om vi säger så.

Det kommer att bli två väldigt långa dagar. 

Min vän, M.

Jag har en vän, vi kan kalla henne M - det räcker, som jag tycker väldigt mycket om. Hon är en av dom jag håller närmast hjärtat, så kan vi säga. Första gången vi träffades rev jag ett helt bord på Slagt så att kassaapparaten flög åt skogen och M mest stod och flinade åt mig där jag satt på röven mitt på golvet, något omskakad. Det satte liksom en viss ribba för vår vänskap, så att säga. Vi har delat en hel del saker tillsammans. Upp- och nedgångar och vardagsskitet där emellan.

Idag har vi delat en sak till. Och det skulle kanske kunna vara den värsta saken vi delat hittills? Stryk skulle. Det är den värsta saken vi delat.

Jag är glad att hon delar det med mig, samtidigt som jag önskar att jag kunde ringa det där samtalet igen och inte höra de där orden som hon sa till mig. Det skulle innebära, inte att allt var bra, men ändå lite bättre. Men nu är det lite tufft istället.

Inte för tufft för att hon inte ska klara det, det är jag övertygad om! Men ändå orättvist tufft. Tufft på ett sånt sätt att om jag skulle kunna bära lite av hennes börda, så skulle jag vilja göra det. Jag skulle vilja bära så mycket jag bara orkar, så länge jag bara orkar, och ändå lite till.

År 2011 inledde M med det absolut finaste smset jag kunde ha fått av någon någonsin i samband med min separation. Det smset tänker jag fortfarande på, ofta. Därför tänkte jag inleda år 2012 med att finnas där för dig så mycket jag bara kan, känns det som en okej deal? 

  There's a fear of the beast and the fear that it'll get worse
But it won't get worse, I know, it won't get worse.

Pms, livet suger och Annika.

Mina pms-besvär är idag legendariska. Det är som att gå igenom ett känsloregister i storlek med telefonkatalogen på fem minuter. Till slut ger man bara upp, och kapitulerar i sängen till förmån för alla onda tankar om att livet faktiskt inte är så kul när det ska vara så här.

Och då vill jag bara påpeka att jag inte är en av dom som har "pms-besvär". Jag har PMS-BESVÄR. Jag blir förfärligt ledsen och nedstämd i typ ett dygn och sen är allt tipptopp igen. 

Men jag ligger i alla fall där på sängen, och där har jag nog legat i lite drygt en timme och bara stirrat i taket. Jag har försökt gråta, och försökt att bli arg. Jag har till och med försökt att skratta, men det är som att leva i ett vakum där man bara inte känner någonting alls. Man är likgiltig allt och alla.

Då ringer Annika.

Underbara, vackra, fina Annika. Och sen drar vi av ett telefonsamtal på nittio minuter om allt mellan himmel och jord. Jag skrattar, gråter och skrattar lite till. Och rätt vad det är, så känner man att man nog kan ta sig an världen ändå!

Det är inte utan att man är fruktansvärt glad för sina underbara vänner!

Emse gillar inte min julby.

Emse gillar inte min julby. Hon motsätter sig det faktum att jag bara har tre småfolk som står utanför.

"Då har ju det sista huset ingen ägare!"
"Nej, men han kanske är inomhus?"
"Nej det tror jag inte"

Det är tamigfan helt sanslöst! Tjejen avsaknar själv all fom av julpynt som inte är tvångsuppsatt i fönsterna, men min julbysförklaring godkänner hon inte. Nej, för om julbyn inte har fyra småfolk till sina fyra hus så är det ju en klart underkänd julby. Klart underkänd.

Julgranen.

Tvingade med mig Emse för att köpa julgran till mig idag. Det var mycket suck och stön, det ska jag säga er. Två granar fick jag titta på, sedan tyckte Emse att det drog ut på tiden. Då himlade hon med ögonen som bara hon kan. Det påminner lite om den där flickan i Exorcisten och då vet man att det är bäst att man skyndar sig innan hon bara släpper allt och går hem istället. 

Sa jag att hon kom utan vantar? Mycket orutinerat. 

Vi kom dock över en jävla fin gran alltså. Jag har hört att granarna ska vara hemskt fula i år, och det får jag väl hålla med om när jag såg några av de glesa pinnarna som stod bredvid min Rolls Royce av granar. Enligt stamtavlan är denna våldsamt snygga gran en aktad silvergran. Tillhörande ädelgranssläktet. Det finaste man kan få alltså! 

Såhär såg den naturliga skönheten ut:

Och när jag fått gå loss i en halvtimme med lamporna (jäkla jäkla skitlampor, år in och år ut) och en kvart på kulor och glitter kunde man beskåda en gran som fick granen vid Rockafella Center att skämmas (nej, jag är inte självgod)...