Mina pms-besvär är idag legendariska. Det är som att gå igenom ett känsloregister i storlek med telefonkatalogen på fem minuter. Till slut ger man bara upp, och kapitulerar i sängen till förmån för alla onda tankar om att livet faktiskt inte är så kul när det ska vara så här.
Och då vill jag bara påpeka att jag inte är en av dom som har "pms-besvär". Jag har PMS-BESVÄR. Jag blir förfärligt ledsen och nedstämd i typ ett dygn och sen är allt tipptopp igen.
Men jag ligger i alla fall där på sängen, och där har jag nog legat i lite drygt en timme och bara stirrat i taket. Jag har försökt gråta, och försökt att bli arg. Jag har till och med försökt att skratta, men det är som att leva i ett vakum där man bara inte känner någonting alls. Man är likgiltig allt och alla.
Då ringer Annika.
Underbara, vackra, fina Annika. Och sen drar vi av ett telefonsamtal på nittio minuter om allt mellan himmel och jord. Jag skrattar, gråter och skrattar lite till. Och rätt vad det är, så känner man att man nog kan ta sig an världen ändå!
Det är inte utan att man är fruktansvärt glad för sina underbara vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar