Lik. Håna. Smash.

Okej, vi får väl erkänna att blogguppdateringarna varit sådär de senaste 48 timmarna. Men ni kan vara lugna, det finns en förklaring. Förklaringen är att jag varit ett lik. 

Lik-trött då alltså. 

Idag har jag varit en jävel på jobb. Det var jag i och för sig igår med, men idag känner jag verkligen att jag nått upp till min potential liksom. Under en av episoderna när jag gick och hånade en av mina kollegor utbrast en patient skrattandes:

"Du borde blivit tennisproffs!".

"Hur så, menar du?" frågade jag lite avvaktande. Alla som sett mig i en bollsport, eller ja, någon form av sport överhuvudtaget är nog ganska överens om att jag borde ägna mig åt en annan typ av hobby. 

"Ja, du har en jävla smash" säger han då, och förklarar när jag nickar lite lätt förstående fast jag inte fattar ett jäkla dyft att "du dräper vilket motstånd som helst, och det finns inget att kontra med".

Då blev jag jävligt stolt. Man skulle kunna säga att det är en av de större bedrifterna jag kan tillräkna mig i mitt liv. Jag har en jävla smash. En oral sådan (eller muntlig kanske låter lite mer romantiskt), men ändå. Jag har en smash. 

Med denna otroliga komplimang ska jag gå och smasha ner pappa och dotter Holmgren i skorna samtidigt som jag låter dom piska mig i badminton.