Min vän, M.

Jag har en vän, vi kan kalla henne M - det räcker, som jag tycker väldigt mycket om. Hon är en av dom jag håller närmast hjärtat, så kan vi säga. Första gången vi träffades rev jag ett helt bord på Slagt så att kassaapparaten flög åt skogen och M mest stod och flinade åt mig där jag satt på röven mitt på golvet, något omskakad. Det satte liksom en viss ribba för vår vänskap, så att säga. Vi har delat en hel del saker tillsammans. Upp- och nedgångar och vardagsskitet där emellan.

Idag har vi delat en sak till. Och det skulle kanske kunna vara den värsta saken vi delat hittills? Stryk skulle. Det är den värsta saken vi delat.

Jag är glad att hon delar det med mig, samtidigt som jag önskar att jag kunde ringa det där samtalet igen och inte höra de där orden som hon sa till mig. Det skulle innebära, inte att allt var bra, men ändå lite bättre. Men nu är det lite tufft istället.

Inte för tufft för att hon inte ska klara det, det är jag övertygad om! Men ändå orättvist tufft. Tufft på ett sånt sätt att om jag skulle kunna bära lite av hennes börda, så skulle jag vilja göra det. Jag skulle vilja bära så mycket jag bara orkar, så länge jag bara orkar, och ändå lite till.

År 2011 inledde M med det absolut finaste smset jag kunde ha fått av någon någonsin i samband med min separation. Det smset tänker jag fortfarande på, ofta. Därför tänkte jag inleda år 2012 med att finnas där för dig så mycket jag bara kan, känns det som en okej deal? 

  There's a fear of the beast and the fear that it'll get worse
But it won't get worse, I know, it won't get worse.