Om våld mot kvinnor.

Gällande den studie som gjorts på Södersjukhuset i Stockholm så kan jag helt enkelt inte tiga. Det här är eventuellt det viktigaste blogginlägg jag någonsin skrivit, och framförallt den text med mest substans jag någonsin författat. Om ni någonsin ska läsa min blogg, så ska ni göra det nu - för det här är livsviktigt!

11 procent av sjuksköterskorna, ambulanspersonalen, barnmorskorna, läkarna och undersköterskorna tycker inte att det är vårdens uppgift att undersöka vad som ligger bakom kvinnornas skador.

- Jag skulle vilja påstå motsatsen. För att behandla en vårdtagare, vilket ert yrke binder er till, så är anamnesen (det vill säga, bakgrundsfaktan) absolut i fokus för kvinnor (och män, likaså) som söker med skador som skulle kunna vara eller tyder på tecken på misshandel. Att behandla skador, men inte gå till botten med uppkomsten till dessa tycker jag är att nedvärdera svensk sjukvård. Och som ett ledande land när det kommer till många sjukvårdsfrågor anser jag att vi ska ha ett ledande synsätt på hur vi bemöter våld mot kvinnor. Och vi tiger inte, till att börja med. Vi ställer frågor, skapar förtroende och ger kvinnorna någonstans att vända sig där de blir bemötta med värdighet.

Nästan en tredjedel tycker att misshandeln är kvinnans eget fel. Vårdpersonalen menar att det kan vara kvinnans ”passiva och bero­ende personlighet” som är orsaken till att hon har fått så mycket stryk av sin partner. 

- Det är med avsmak som jag konstaterar att nästan en tredjedel av vårdpersonalen på Södersjukhuset i Stockholm inte har inom vården att göra. Hur stor är andelen inom andra sjukhus och landsting? Vårdpersonal tillhör nämligen inte rättsväsendet. Vår uppgift är inte att döma, utan att hjälpa. Det finns etiska koder som man som bland annat sjuksköterska undervisas i och lär sig att tillämpa. Var fanns ni under den undervisningen? Och vad får er att tro att kvinnor stannar kvar i ett förhållande där våld förekommer av passivitet och beroende? Kvinnor som söker vård för denna typ av skador är inte svaga människor. Det är starka människor! Det är människor som dagligen överlever psykisk och fysisk våld! Och någonstans i cirkeln så hamnar dessa kvinnor en dag hos er, så frågan är om ni ska blunda för vad som sker och gömma er bakom er passitivitet eller om ni ska göra som kvinnorna  och våga rädda liv?

17 procent resonerar i termer som: ”man är bara ett offer, om man själv väljer att vara det.”  

- Så resonerar en människa som aldrig någonsin varit utsatt för våld av något slag. Sjutton procent tror alltså att termen "offer" är ett livsstilsval? Då vill jag bara informera de sjutton procenten om att om kvinnan hade fått välja mellan att leva i en trygg relation inom hemmets väggar, eller att utsättas av våld från den person som ska älska dig, vårda dig och aldrig någonsin äventyra din säkerhet - så hade nog de också valt att leva i ett tryggt hem! Men om de där sjutton procenten hade varit lite mer insatta i hur våld formar människor så hade de där sjutton procenten också insett att det finns andra faktorer som spelar in. Och först när vi ser dessa kvinnor som offer i en fruktansvärd situation kan vi hjälpa dom på rätt sätt. 

21 procent citerar ordspråket: ”det är inte en persons fel om två träter.”  

- Jag vill slå ett slag för att man begraver detta urgamla ordspråk med övriga skamliga citat som presenteras i denna studien. För när det gäller våld, så kan man välja att slå eller att inte slå. Och det kommer aldrig att vara någon annans fel om en väljer att slå.  

 

Fortsättningsvis vill jag berätta, att många av de kvinnorna som söker vård hos er har barn. Barn som är livrädda. Barn som fruktar för sin mammas liv. Någon av dom har kanske en fyraårig flicka som ser sin mamma bli nedslagen precis utanför huset mitt i natten. Som skriker, men står kvar, för i valet mellan att springa där ifrån och slippa bevittna misshandeln eller att stå kvar och se på - så vågar hon inte lämna kvar sin mamma. Samma flicka står kanske sedan tyst i badrumsdörren när mamma sitter i badkaret och spolar av sitt ansikte och sin vita kråsblus från allt blod och bevittnar sedan ett försök att tillfälligt gömma och lappa ihop skadorna som en annan människa åstadkommit. Några av de där mammorna kommer till er. 

Jag skulle vilja påstå att det är er allra viktigaste uppgift att hjälpa dessa barn att skydda sina mammor.