I swore I'd never fall again, but this don't even feel like falling.

Fredagkväll och jag är så nära död man kan komma. Idag har jag jobbat 11 timmar. Det känns som tjugotre och en halv.

Jag har ätit sushi som man fick vänta på i 35 minuter. Har ni hört på maken? Trettiofem minuter. Det tog mig ungefär 15 minuter att äta. Högt räknat.

Eftersom jag fortfarande är hungrig ligger jag därför nu i sängen och lyssnar på Bruce Springsteen och äter chips. I sängen! Det kommer att bli ett smulkalas utan dess like, och jag tänker finna mig i det. Och självklart äter jag inte på min egen sida, man är väl inte helt orutinerad? 

Nä, nu ska jag nog faktiskt sova. Det finns ju ändå en morgondag att tänka på. Ni vet den där då alla ni sover ut men jag går upp 05:30 för att arbeta. Ibland är livet en riktig koskit. 

    Been in some kinda dark cove
Just searching for a world with some soul.