Man mår inte bra jämt.

Jag funderade lite på om jag skulle skriva detta inlägget eller inte. Det är ju trots allt inte så jävla kul för er att läsa om mitt depressiva beteende som inträffar en gång i månaden och varar i 48 timmar mer eller mindre. Men nu är det här igen och jag är fan inte speciellt lycklig idag alltså.

Jag förstår att det är under all kritik av mig att klaga. Folk svälter, dör och har riktiga problem. Och jag har pms. Vilket lyxproblem. Och jag mår ju faktiskt så fantastiskt bra nästan alltid annars. Det är sant, jag säger inte bara det för att jävlas. Jag är nästan alltid nöjd och glad med livet, och jag inser att det är en lyx i sig att ha det så.

Men så är det inte idag. Idag är det ve och fasa. Det är som att någon negativ skapelse flyttat in i min kropp och demonstrativt fått mig att känna mig som den ensammaste, tråkigaste och mest misslyckade människan i världen. Min produktivitet nådde botten rekordfort och sedan dess har det varit som att ta sig fram i tuggummi faktiskt. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att liva upp tillvaron och intyga mig själv om att livet är bra härligt ändå men det gick bara i stöpet och sedan var man tillbaka i huvudrollen som den mest misslyckade människan på planeten. 

Det finns hopp om livet ändå. Det är ju över om typ 40 timmar nu. Herregud.