Marmaris i bilder.

Utsikten från Beach Club

En varning om att inte dyka i poolen?

Mika hjärta mamsen!

Ett brutalt svinkallt vattenfall!

Jesus beach, stranden där man kan gå mitt i havet ungefär 500 meter ut.

Veckans finaste gest var när DJn på en av barerna lät meddela att nästa låt var till mig:

Och veckans mest spelade låt överallt var utan tvekan:

Veckans lärdom var att inte plocka upp stenar med tårna från havsbotten som man gör hemma. Framförallt för att krampen som följer när man sluter tårna om stenen inte går att häva på flera tusentals timmar i den värme och tillika vätskebrist som Marmaris erbjuder. 


Veckans roligaste händelse blir oavgjort mellan situationen där mammas hand hamnade på en killes paket, och situationen där mamma skulle beställa in en orgasm. Drinken alltså...

En vecka i Marmaris var precis vad jag behövde! En vecka med min mamma skulle jag inte vilja byta bort mot något! Och de väldigt ihärdiga turkarna var faktiskt inte så illa ändå, ett mer vänligt och givmilt folk får man nog faktiskt leta efter!

/M. Förfärligt nöjd med sin semester!

Mika som en rysk cirkusartist.

Jag hade precis författat en halv roman om bad boys som jag tänkte släppa här på bloggen när jag höll på att sparka i sönder tårna när jag sprang in i resväskan som ligger/låg i hallen. Tog det som någon övre makts finkänsliga sätt att tala om för mig att det var dags att packa upp, och tömde hela resväskan i tvättkorgen. Fixat! 

Sedan packade jag upp sakerna jag köpte i tax-freen och där fastnade jag en lång stund. Jag köpte nämligen sex läppglans, ett rouge, 14 sminkborstar och en liter rom. Så nu sitter jag här, sminkad som en rysk cirkusartist (var tvungen att testa alla borstarna och samtliga läppglans), och dricker ren rom med is. Hardcore kallar jag det. Varje klunk tvingar fram en liten ulkning och ifrågasätter starkt mitt ryska spritsinne. Efter min, ungefärliga, en timmes sammanhängande sömn inatt gissar jag på att jag snart däckar på hallmattan, vilket hade varit ett oerhört slöseri nu när jag längtat så fanatiskt efter min säng i en hel vecka!

Imorgon ska jag släppa en sammanfattad reseblogg från Marmaris, med tusen bilder och härliga pinsamheter från min sida. Håll utkik!

Mika saknar värdighet.

Jag är så jäkla trött på att vara pinsam! Helt ärligt. Vad är det för fel på mig?

På väg hem från marinan idag skulle jag kliva upp på trottoarkanten och höll fan på att jämna den minst en och en halv meter (lågt räknat) höga kanten med marken. Det är inte trottoarer dom har här, det är berg. Jag tappade balansen totalt, flaxade med armarna som en vildvetting och kämpade desperat för att återfå mark under klackarna. Allt medan cirka femton turkiska män stod och såg på. Alla med ett sagolikt leende på läpparna. När jag väl fick kontroll på läget, och befann mig i säkert läge på trottoaren började jag bara trippa där ifrån som att inget hade hänt. Förutom att något hade hänt. Jag hade tappat all form av värdighet.

Det är inte första gången i mitt vuxna liv detta händer. Jag har lagt mig rak lång med en ordentlig smäll precis vid entrén på Jensens så att samtliga gäster med hörsel vände sig om och drog efter andan. Rakt på rumpan landade jag, och ett stort blåmärke på vardera skinka dröjde sig kvar i ungefär två månader. Classy. Vidare har jag lagt mig ner på båten. Det är jag särskilt nöjd med. Hade knappt druckit heller vill jag minnas, och fick skrapmärket of a lifetime som souvenir. Som tur väl var hade jag sällskap, så förödmjukelsen hann inte bli så lång. Sist men inte minst har jag ramlat på Liseberg. Det fallet kommer jag att minnas tills jag dör! Jag skrapade upp haka, panna, båda knäna, bet mig i tungan och slog hål i båda handflatorna samt stukade ena handleden. Dagen efter åkte jag på läger. Jag var nog inte den aktivaste lägerdeltagaren det året.

Det var faktiskt inte så länge sedan heller som jag ramlade sist. Lilla julafton. Då ramlade jag förvisso i snön, men satte mig på min lunch så det stod härliga till. 

Någon som vill byta lite klumpighet mot en smula värdighet? Jag kan behöva lite. 

Mika får inte ihop det.

Jag har väl aldrig varit någon jävel på att packa. Det är väl bara att erkänna det. Och det verkar inte som att jag lärt mig det den senaste tiden heller. På vägen ner hit hade jag 2,7 kilos övervikt. Och nu ska vi hem. Och det är ju inte så att jag inte har shoppat. Så nu när jag skulle packa ihop mig var det bara att inse att jag helt enkelt måste skilja mig från några saker...

Flipflopsen var enkla att skilja sig ifrån. Särskilt eftersom de gick i sönder när jag slängde mig upp på en av jeepens dörrkarm när jag, i mitt sinnesförvirrade tillstånd, ansåg att jag då fick en bättre vinkel att ladda och totalt dränka en av passagerarna i en av de andra jeeparna. Kanske lite överdrivet såhär i efterhand, men då kändes det definitivt som ett vinnande drag.
Sedan valde jag faktiskt, vilket jag är mycket stolt över, att skänka ett av mina ballerinapar till det runda arkivet. Mest för att jag badat i fontänen med dom. Men ändå. 
Utöver det kunde jag skilja mig från en tröja, och min snorkelutrustning. Sedan var det bra med förluster från resväskan. 

Jättebra! Det väger kanske ungefär 1,5 kilo. Var hittar vi 1,2 kilo till plus den vikt som jag utökat min garderob med? Den hittar vi inte någonstans mina vänner! Möjligtvis i den disken där man betalar för övervikten...

Det är fan för jävligt att jag som väger säkert trettio kilo mindre än många av de lite mer välmående på planet ska betala övervikt för mitt bagage. Det borde finnas någon sorts rättvisa. En helhetsvikt så att säga. Hundra kilo får man belasta planet med. Fördela det hur du vill. Då hade jag kunnat ha nästan femtio kilo bagage. Det hade varit grejer det! 

Oral gift shop...

Som turist i Marmaris tycker jag att det är särskilt intressant att läsa skyltarna ovanför vissa butiker. Det vill säga butiksnamnen. Jag förstår ju givetvis att saker här nere inte betyder samma sak som saker där hemma. Men framförallt butikerna med engelska namn gör mig något bekymrad... Engelska här är väl samma sak som engelska där hemma?

Så när man döper sin glasögonbutik till "As optik" så undrar jag ändå inte om tanken eventuellt slagit en att detta namn skulle kunna medföra vissa associationer? I ett svagt ögonblick tänkte jag presentera slutsatsen jag direkt drog som involverade ordet "glasöga" och "brunöga", men jag bestämde mig för att höja mig över den mognadsnivån och försöka att lägga ribban något sånär rumsrent ändå.

Intill marknaden ligger det en presentbutik som dom valt att döpa till "oral gift shop". Vet inte riktigt vad för presenter man kan köpa där inne men jag tror att jag eventuellt själv kan leverera en sådan present om jag nu skulle vilja ge bort det.

Nä, om man skulle gå ner och ta en drink vid poolen? Det är ju ändå sista dagen här. Sen får alkislivet vara över.

Kvällens outfit!

Har noterat att ni inte fått en enda dagens outfit på en vecka. Det är sjukt roligt att ni gillar "dagens outfit"-inläggen. Speciellt eftersom jag inte har någon speciell klädstil och det finns många vackra flickors modebloggar att följa för att se mycket snyggare outfits... Men jag tar det som en komplimang, det gör jag verkligen! Så, kvällens outfit till middag, cocktail och dans på Amore blir:

 

Varmt som fan och en bild från vattenkriget...

Ja, mina vänner! Här kommer då den dagliga uppdateringen och idag har jag faktiskt inte speciellt mycket att bjuda på!

Vi började dagen på stranden i vanlig ordning. Jag tillbringade merparten av tiden på min luftmadrass halvvägs till Rhodos, i vanlig ordning. Sedan körde restaurangägaren till den restaurang som vi dagligen äter vår lunch på, och tillika ägaren av den del av stranden vi utnyttjar, oss till Marmaris marknad. Det var jävligt varmt idag. Jävligt. Jag tål sådan värme väldigt dåligt! Så jag kan ha varit den absolut suraste besökaren Marmaris någonsin haft, men trots det lyckades jag ändå få ett par shoppingkassar med mig hem.

Efter det var det ju tänkt att jag skulle gå på vattenparken men vi hann ungefär hem till hotellet och ner i poolen innan jag fick ett blodsockerfall som nog går till världshistorien. Och det hör till saken att när mitt blodsocker når en lägstanivå får man se hela mitt register av "bitch-Mika". Den som är värre än vanligt då. Jag satt och surade i skuggan innan jag till slut snäste av morsan och gick upp på rummet. Väl uppe på rummet fick jag i mig två glas cocacola, fem chokladpraliner (jag hushåller) och ett halvt rör pringles. Sedan sov jag i en och en halv timme. Och sedan mådde jag bra igen.

Nu har jag duschat i hotellets kallaste vatten, vilket inte är så mycket att skryta med, och varit nere på salongen och fixat naglarna och nu är det strax matdags igen. Ni ser, jag är ganska enkel! Jag äter, sover och äter.

För att lysa upp blogginläggets dystra tillvaro något bifogar jag en av bilderna på mig själv som fotografen lämnade av en skiva med från vattenkriget igår, efter att en av förarna hade försökt att dränka mig i badkaret där man kunde fylla på vatten. Lägg märke till att jag har två vattenpistoler, och inte en som alla andra. Jag gillar att jag har en sådan avslappnad inställning till sådana här lekar. Det märks verkligen att jag är vuxen, och att det mest är på skoj...