Jag är så jäkla trött på att vara pinsam! Helt ärligt. Vad är det för fel på mig?
På väg hem från marinan idag skulle jag kliva upp på trottoarkanten och höll fan på att jämna den minst en och en halv meter (lågt räknat) höga kanten med marken. Det är inte trottoarer dom har här, det är berg. Jag tappade balansen totalt, flaxade med armarna som en vildvetting och kämpade desperat för att återfå mark under klackarna. Allt medan cirka femton turkiska män stod och såg på. Alla med ett sagolikt leende på läpparna. När jag väl fick kontroll på läget, och befann mig i säkert läge på trottoaren började jag bara trippa där ifrån som att inget hade hänt. Förutom att något hade hänt. Jag hade tappat all form av värdighet.
Det är inte första gången i mitt vuxna liv detta händer. Jag har lagt mig rak lång med en ordentlig smäll precis vid entrén på Jensens så att samtliga gäster med hörsel vände sig om och drog efter andan. Rakt på rumpan landade jag, och ett stort blåmärke på vardera skinka dröjde sig kvar i ungefär två månader. Classy. Vidare har jag lagt mig ner på båten. Det är jag särskilt nöjd med. Hade knappt druckit heller vill jag minnas, och fick skrapmärket of a lifetime som souvenir. Som tur väl var hade jag sällskap, så förödmjukelsen hann inte bli så lång. Sist men inte minst har jag ramlat på Liseberg. Det fallet kommer jag att minnas tills jag dör! Jag skrapade upp haka, panna, båda knäna, bet mig i tungan och slog hål i båda handflatorna samt stukade ena handleden. Dagen efter åkte jag på läger. Jag var nog inte den aktivaste lägerdeltagaren det året.
Det var faktiskt inte så länge sedan heller som jag ramlade sist. Lilla julafton. Då ramlade jag förvisso i snön, men satte mig på min lunch så det stod härliga till.
Någon som vill byta lite klumpighet mot en smula värdighet? Jag kan behöva lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar