Jag är on fire idag bloggmässigt (måste vara tristessen) så jag tycker att vi kör ett inlägg till. Och då tycker jag att vi ska diskutera min alkoholism. Alkoholism är ju så jäkla laddat liksom, eller ja, alkohol överhuvudtaget. Folk krökar ner sig till höger och vänster, och sen finns det sådana middagssupare och så finns det (ve och fasa) dom där som inte dricker alls. Menar inget illa nu alltså, men jag hade haft så svårt för att helt avstå från alkohol, bli vegetarian eller sluta svära. Mest för att jag vill gör allt det där man inte får göra helt enkelt. Men nu kommer vi ifrån ämnet något...
Det fanns en tid, i julas, när jag tänkte att jag skulle ta mig igenom hela barskåpet på bara några veckor och bli en sån där riktig proffsalkis. För man kan ju lösa nästan alla problem med alkohol, eller hur? Och om man är riktigt riktigt ledsen, och dricker ett par flaskor vin så är man plötsligt inte riktigt så ledsen längre. Man är mer avtrubbad. Skulle jag tro i alla fall. Så någon av dagarna efter nyår hällde jag upp ett glas vin till lunchen (man ska börja tidigt på dagen för att nå riktig alkisstatus har jag hört), och så sippade jag lite på det. Sen höll jag säkert på med en massa skit, och till middagen sippade jag lite till på det. Så höll jag på i några dagar. Med samma glas. Det är rätt svårt att dränka sina sorger i ett glas vin som dessutom håller i typ en vecka, vill jag tillstå.
Någonstans när jag återgick till jobbet (i mitten på januari) konstaterade jag att det nog inte skulle bli någon alkis av mig ändå, vilket var synd för jag har alltid funderat på hur jag skulle tackla en avvänjning av något slag. Det enda jag har behövt vänja mig av vid är känslor, och det är ju ett jävla helvete för att vara ful i mun, men om man liksom skulle ha ett mål att inte dricka på trettio dagar. Skulle jag klara det då? Såklart att jag skulle klara det om man frågar mig nu, men skulle jag klara det om jag var van vid att dricka varje dag? Eller röka varje dag? Eller värst av allt, om jag skulle vara van vid att bruka narkotika varje dag?
Det absolut största problemet, som jag ser det, med att göra mig till en alkis hade varit att få mig att dricka dagen efter jag redan har druckit. Det är nästan omöjligt. Jag förstår bara inte dom som kan ta en återställare alltså! Jag får kväljningar bara jag står och slår ut slattarna ur glasen, tänk då att dricka dom! Nej, det hade fanimej varit en omöjlighet. Men är det så att jag kanske inte var tillräckligt svag då, för att anamma det hjälplösa som man måste känna när man dagligen måste vända sig till flaskan för emotionellt stöd? Jag vet faktiskt inte. Jag har nog aldrig varit så emotionellt låg som jag var vid årsskiftet, och det hade många anledningar, men ändå kändes det nog aldrig riktigt hopplöst. Mer befriande på något sätt. Jag gjorde mig av med allt som var dåligt, och kvar blev såklart ett tomrum. Men det tomrummet var värt att fylla med annat. Så det gjorde jag. Alkohol var dock inte en av de sakerna som kvalade in sig att fylla tomrummet.
Om någon tar illa vid sig av detta inlägg, så ber jag om ursäkt. Självklart vill jag inte bli alkoholist. Jag har bott ihop med en alkoholist när jag var liten, det var inte så spännande för att uttrycka det milt. Mitt inlägg rör bara funderingar som jag har kring vem som egentligen blir alkoholist och vem som inte blir det. Och, kanske inte så ödmjukt, konstaterar jag att jag nog inte är en av dom som blir det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar