Att jag har varit med dig, har förändrat mig som människa. Det har definierat mig på ett annat sätt. Det har lärt mig mycket om mig själv. När vi tog slut stängdes en dörr, men det öppnades aldrig några nya. Istället satt jag fast i ett rum med en stängd dörr. Och allt kändes hemskt, det var verkligen ofattbart tungt. Men jag satt kvar där i rummet, trots att du gläntade på dörren lite då och då, så satt jag kvar där och konstaterade varför dörren måste förbli stängd.
Till slut kom det en dag när jag öppnade ett fönster och klev ut ur det tomma, kalla skal till rum som en gång blomstrat i varma färger och former och det var först då jag kunde förstå att huset varit övergivet sedan länge. Det var ditt misstag, att du lät rummet du placerade mig i bli så förfärligt tomt och kallt. Mitt misstag var att jag inte var modig nog att resa mig upp, öppna dörren och gå där ifrån långt innan. För när jag väl öppnade det där fönstret och klev ut i en värld utan dig så möttes jag av svaga vindar som långsamt blåste liv i mig igen. Och sakta men säkert återvände alla mina krafter och jag blev återigen vad jag alltid har varit.
Starkare än dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar