Som liten flicka drömde jag aldrig om att bli prinsessa, popstjärna, veterinär eller något av det där som barn vanligtvis redogör för när man frågar den fåniga frågan "vad ska du bli när du blir stor?". Jag skulle bli läkare. Barnläkare för att vara lite mer exakt. Jag blev inte barnläkare.
När jag blev lite äldre hade jag en dröm om att bli åklagare. Det var väldigt viktigt för mig att vara på den sidan av lagen som företrädde de som hade blivit utsatta för brott, och framförallt att arbeta för att se till att någon form av rättvisa upprätthölls. Man kan tro att rättvisa är något självklart för dom flesta, men det är det inte. Det där med rättvisa har alltid varit viktigt för mig. Och då är ändå den orättvisa jag stött på obefintlig jämfört med den orättvisa många andra stöter på. Jag blev inte åklagare heller.
Som på ett bananskal halkade jag in på sjuksköterskeutbildningen efter student och sex månader som säljare. Den största anledningen till att jag sökte in var den att jag tänkte att den stora delen tid som avsattes för praktik innebar mindre teoretiskt lärande. HA HA HA. Wow, det måste utan tvekan vara mitt livs största felbedömning och då har jag ändå gjort bort mig gruvligt några gånger. Om jag säger att jag var på väg att hoppa av utbildningen kanske tio gånger under sex terminer så överdriver jag inte. Jag led mig igenom hela äldreboende-placeringen. Den största anledningen till det är att jag har så svårt att förlika mig med tanken att livet tar slut någon gång. Efter det avverkade jag några praktikplaceringar smärtfritt och sedan gjorde jag min psyk-placering på en psykosenhet i Malmö. Det var en daglig balansgång mellan klarhet och total förvirring. Jag led för att patienterna var så unga, och för att deras liv vändes upp och ner i en handvändning. Efter det var jag på förlossningen, och såg föräldrar skapas och liv börja. Och tids nog så blev jag sjuksköterska.
Trots många tvivel under tidens gång, har jag aldrig någonsin ångrat mitt val att bli sjuksköterska när jag väl blev klar. Det har funnits stunder när jag ifrågasatt om jag är rätt man för jobbet, och så har det funnits stunder när jag ansett att jag är så jävla rätt man för jobbet att jag skulle kunna rädda hela världen i en handvändning. Men faktum är att jag inte kan rädda hela världen. Och jag kanske inte ens är rätt man för jobbet. Men jag gör vad jag kan. Jag gör vad jag kan för att göra en skillnad. Och det vill jag aldrig någonsin sluta med.
/M. Är väldigt nöjd med vad jag blev till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar